Nordiska gudar får nog sägas vara på frammarsch. Idag recenseras, förutom denna bok, Sara Bergmark Elfgrens och Karl Johnssons Vei, där maktkampen mellan asar och jättar spelar en central roll. Nyligen skrev Mattias om Lars Lönnroths nyöversättning av Den poetiska Eddan, och då har vi ändå bara skrapat på ytan.

En bok som kom i nyutgåva härom året, Brian Branstons Gudar och hjältar i nordisk mytologi, fanns även i mitt barndomshem och jag minns den som så pass fascinerande att jag inte riktigt vågat återse den som vuxen av rädsla för att den nog inte skulle vara så där magisk som jag minns den (i synnerhet bilderna, där särskilt Loke fjättrad vid klippan och Hel på sin tron i dödsriket fastnat på näthinnan). Dessutom har jag svårt att tänka mig att de där bilderna riktigt kan mäta sig med dem de handlar om här, Johan Egerkrans i Nordiska gudar.

Egerkrans gjorde succé med Nordiska väsen för några år sedan, och det är svårt att tänka sig en bildvärld som passar hans penna bättre den. Frågan är ändå om han inte faktiskt överträffat sig själv med gudarna. Det vilar en så storartad makt och magi över deras porträtt, ett mörker och en ödesmättad prakt fångad inte minst i färgerna, i svärtan, guldet, elden, djupet och dunklet.

I ett bildverk som Nordiska gudar räcker det förstås till ett högt betyg. Bildmässigt vågar jag svära på att Egerkrans är överlägsen det mesta.

Textmässigt är jag mindre imponerad. Precis som föregångaren Nordiska väsen vilar Nordiska gudar på gränsen till uppslagsverk, med avsnitt för var och en av gudarna och om deras fiender och allsköns monster, men känns mindre genomarbetad än föregångaren. Jag blir inte klokare på den nordiska mytologin – snarare tvärtom. Mytologi är för all del sällan helt logisk och sammanhängande, men här finns upprepningar och luckor som irriterar. Betydligt hellre än faktiskt läser Nordiska gudar håller jag mig till att bläddra och titta på de fantastiska bilderna.