Neil Gaiman har skrivit ett antal välkända böcker, bland annat Coraline och American Gods, varav den första har blivit film och den senare tv-serie 2017. Hans senaste bidrag är en egen tolkning av de nordiska myterna: myter om gudar och magiska föremål, jättar och världens undergång. Myterna är samlad i en vacker, och bastant, utgåva från Bonnier Carlsen.

När Gaiman skriver Nordiska myter utgår han från Eddan, och försöker enligt honom själv att ”återberätta dessa sagor och historier så noggrant och intressant som möjligt.”. Och fastän jag själv inte är alltför bevandrad i originaltexterna, så tycker jag att det märks. Återberättandet känns i någon mån respektfullt, men också lättare att ta till sig än originalen, och det tycks finnas en slags fascination i texten som smittar av sig på läsaren.

Och det är säkert viktigt att Gaiman tycks förhålla sig just noggrant till originalen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att han gärna hade kunnat frångå dem lite mer än han gör. Ge dem mer liv. För även om det är intressant läsning, så blir det stundtals något torrt. På sina ställen hade det varit välbehövligt med lite mer bakgrund och kanske lite mer kött på benen hos karaktärerna, som i rätt många fall är alltför lätta att glömma.

Med det sagt är boken fortfarande mycket läsvärd för den som har ett intresse för just mytologi. Den väcker frågor om hur lika och olika vi är som människor, och varför vi är som vi är. Gudarna påminner på många sätt om oss själva, med sina tafatta gräl och fåniga påhitt. Och framför allt träder världen upp från boksidorna, enorm och vacker, och påminner oss om hur skör den är, och att vi borde vara tacksamma.

Den som satt sig in i mytologi från andra delar av världen kan också känna igen delar av historierna från andra myter. Det är fascinerande hur lika de är, och man kan fråga sig varför. Träffade människorna varandra, trots att de befann sig så långt borta? Är det hela en slump? Oavsett vilket är det tankeväckande, och bjuder in till en känsla av gemenskap, där vi alla delar erfarenheten av att vara människa.

Nordiska myter är, som sagt, läsvärd, men knappast en bladvändare. Jag skulle rekommendera den till dem som intresserar sig för mytologi, eller som gillar författaren i övrigt. Kanske inte till andra. Fin i hyllan är den i vilket fall.