Jag kan troligtvis inte vara helt objektiv när jag boktipsar om en ny Neil Gaiman-bok. Jag är en Gaiman-entusiast sedan många år och blir förväntansfull när jag ser hans namn på något jag inte har läst tidigare.

Den sovande och sländan är en sagobok av relativt klassiskt snitt. Det finns kungadömen, häxor, dvärgar, drottningar och magi. Bokens huvudperson är drottningen. Hon ska strax gifta sig och är inte helt bekväm med den tanken.

Hon undrade hur det skulle kännas att vara en gift kvinna. Det skulle innebära att hennes liv tog slut, avgjorde hon – åtminstone om livet innebar möjligheten att välja.

Drottningen är tydligt inspirerad av sagans Snövit, men historien utspelar sig efter att hon sovit i glaskistan och innan hon gift sig med prinsen.

Dagen innan sitt bröllop får hon höra att någon slags sömnsjuka har drabbat det angränsande kungariket. Ryktet talar om en sovande prinsessa i ett torn, en elak häxa och en förgiftad slända. Drottningen skjuter upp bröllopet, klädd för äventyr och strid ger hon sig i sällskap med några dvärgar av för att kontrollera läget i grannlandet.

Som vanligt hämtar Neil Gaiman inspiration i gamla sagor, fabler och myter. Dessa vrider och vänder han på så att de slutar på ovanliga ställen och med oväntad sensmoral.

Jag föredrar egentligen Gaimans ”vuxenböcker” (som till exempel American Gods), där han ger sig själv utrymme att skapa större och mer detaljerade världar. Men Den sovande och sländan är en finfin sagobok, fylld med både det väntade och det oväntade. Den är tydligt inspirerad av både Snövit och Törnrosa men berättar ändå en helt ny historia på typiskt Gaiman-vis. Den är dessutom vackert illustrerad i svartvitt (och guld) av Chris Ridell.

Jag rekommenderar en genomläsning och varför inte högläsning för barn i lämplig ålder (7-99 år ungefär).