Recension

: Livet går vidare
Livet går vidare Karin Wahlberg
2015
Wahlström & Widstrand
8/10

Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö

Utgiven 2015
ISBN 9789146225386
Sidor 458

Om författaren

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Karin Wahlberg (f. 1950) är gynekologen och förlossningsläkaren som debuterade med Sista jouren vid 51 års ålder. Innan dess hade hon även arbetat som lärare. Utöver sina skildringar av en ofta dramatisk sjukhusmiljö har hon sedan debuten 2001 även gett ut ungdomsböcker samt en historisk roman.

Sök efter boken

Livet går vidare är den andra delen i romanserien Lasarettet, som inleddes med Än finns det hopp 2013. Nu är vi åter tillbaka i Ekeskär där lasarettet står som fond för berättelsen. Året är 1954 och Lennart Hyland utlyser Frufridagen i sitt radioprogram Karusellen. En dag då alla fruar ska få vara lediga. Många förfasar sig, hur ska det gå när männen tvingas laga mat och ta hand om barn? Det är sådana här tidsmarkörer som gör Livet går vidare till ett historiskt dokument.

Allting börjar med ett brutalt mordförsök på fru Winnerstrand som blir knivskuren på sin egen trapp utanför villan på Talluddsvägen. Hon överlever men vem står bakom detta vidriga överfall? Även om Evelina Winnerstand blev överfallen bakifrån misstänker polisen att hon vet mer än hon yppar vid förhör. Men det här är ingen deckare. Vi återknyter bekantskapen  med läkare, sjuksköterskor, elever från sjuksköterskeskolan, annan sjukhuspersonal samt familjer och vänner knutna härtill. Det är ett digert persongalleri att hålla reda på, men boken inleds sympatiskt nog med en pedagogisk presentation av dem alla. Bra att bläddra tillbaka till om det blir snurrigt.

Det är något som inte stämmer med biträdande kirurgöverläkare Egon Brandh. Hans gravida hustru Nancy känner sig övergiven. Egon tillbringar nästan all tid på lasarettet, kommer hemsmygande sent om natten, flyr tillbaka tidigt mumlandes om att han behövs på jobbet.  Samtidig ser det ut som om doktor Brandh äntligen kommer att erövra den efterlängtade titeln överläkare då hans chef funderar på att dra sig tillbaka.

På sjuksköterskeskolan kämpar de såta eleverna och vännerna Stina och Ella-Kristina på. Stina vill vidarutbilda sig till barnmorska och praktiserar således på mödravården och förlossningen. Men allt är inte alltid så enkelt och glädjefyllt som hon först trodde. Stina möter på både fattigdom, misär och sorgligheter. Ella-Kristina är uppfylld av det ståndande bröllopet med fästmannen läkarkanditat Carl Emilsson. Han har å sin sida svårt att släppa den unga poliopatienten Ulla. Hennes tackbrev bränner i läkarrocksfickan.

Det här är en historia där karaktärerna alla tvivlar. Tidstypiskt bär de alla sina tvivel inom sig, även om det ibland brister och svämmar över. Det går inte alltid att hålla samman även om det är det önskvärda. Vad ska omgivningen tycka och tänka? Det här utspelar sig för drygt sextio år sedan och jag kan tycka att vi kommit längre på många sätt. Men vissa bitar står smärtsamt och stampar. Här tas den kvinnliga aborträtten upp. De flesta på lasarettet är positiva till abort och menar att det är upp till kvinnan själv. Dock finns motståndare i samhället som skriver artiklar och skapar debatt. Liknande ser vi tyvärr även idag. Då liksom nu är männen de ivrigaste motståndarna.

Fast mycket har blivit bättre. Säkert tack vare klok sjukhuspersonal.

Stina hörde de späda skriken från barnsalen på BB. Värnlösa och pockande. Hon hade lärt sig av den äldre barnsköterskan att man inte fick ta upp de små och hålla i famnen om de låg och skrek alldeles ensamma.

”De kan bli bortskämda”, sa hon.

Stina tittade frågande på en av de yngre, som vågade sticka upp ibland.

”Skit i henne, när hon inte ser”, sa hon uppstudsigt. ”Klappa dem på kinden och smek över huvudet, de tycker om det och det går snabbt att dra upp handen om argbiggan dyker upp.”

Sammanfattningsvis tycker jag att det här är en förtjusande historia som berättar om en tid som står inför ytterligare frigörelse, kvinnokamp och medicinska genombrott.  Jag är väldigt svag för den lite käcka men samtidigt innerliga tonen Livet går vidare har. Jag förflyttas verkligen till den tiden och blir engagerad i tvivel, kamp och kärlek på lasarettet.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2015-11-23 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-22 14:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6364

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?