Nu har den åttonde boken om kriminalkommissarie Claes Claesson och hans fru överläkare Veronika Lundborg kommit. Det är imponerande även om det är ett tag kvar till Jan Mårtensons dignitet. Han har sedan 1973 gett ut en deckare om året om sin antihjälte antikhandlaren Johan Kristian Homan. Men tillbaka till Glasklart. Vi får möta Hilda Glas, en ung läkare som återvänt till sina barndomstrakter för att göra AT-tjänst på Oskarshamns lasarett. Detta råkar (?) vara det sjukhus som hennes mamma för många år sedan dog på. När Hilda av en slump snubblar över sin mammas gamla journal förstår hon att hon måste ta tag i sin outredda barndom. Vad var det för märklig sjukdom mamman gick bort i och var hennes pappas död verkligen en olyckshändelse?

Claes Claesson firar valborg tillsammans med familj och vänner i den lilla glasbruksorten Hjortfors när det görs en fruktansvärd upptäckt. I det sprakande bålet ligger liket efter en död man.

Claesson falkade efter de bägge brandmännen, som varit vid brasan under kvällen. De tillhörde den frivilliga kåren och hade gjort vad de kunde. De släckte brasan. Frågan var om någon av dem var ett socialt ufo?

En äldre man stod plötsligt som en tomte en tre fyra meter ifrån dem. Blicken snodde runt, han var kontaktsugen. Claesson gick fram till honom och sa vem han var.
”Eberhart Lind”, presenterade sig gubben med mjuka läspljud som när det saknades tänder i munnen. ”Hur har han hamnat där?” sa han och nickade mot brasan.

Jag har läst de flesta av Wahlbergs tidigare böcker om kriminalkommissare Claesson och det är lite som att återse gamla vänner. Även om det var något år sedan sist så hittar man snabbt tillbaka till varandra. Det finns något skönt i det där med att slippa anstränga sig och bara kunna slappna av. Jag tycker om att reta mig på den präktiga fru Duktig, dvs överläkare Veronica som alltid gör rätt. Ler överseende åt hennes grubblande och utseendefixerade make kriminalkommissarien. De är enkla människor som ofta förlorar sig i tankar, vilket gör att man lär känna dem på djupet. Det är genomgående hos alla mer framträdande karaktärer i historien, att de funderar mycket över tillvaron. De får också bära röst för kritik mot såväl sjukhus- som polisväsendet.

Språket är vardagligt, men kryddat med bortglömda ord och uttryck. Någon har ”glunkat om” något, en annan är ”välpolstrad”. Det förekommer även nya sammansättningar som är liksom självklara. Där finns en kramvarm kollega och någon blir full av glittrande glädjevatten efter ett beröm. Det jobbas även med cliffhangers och tidsförskjutningar för att öka spänningen för oss läsare. Det är både berikande och fröjdefullt att läsa Wahlbecks kriminalromaner.