Vi har kommit fram till nutid, Tore Renberg, hans huvudperson Jarle Klepp och jag. Dette er mine gamle dager är den senaste – men enligt författaren långt ifrån sista någonsin – romanen om Jarle. Alldeles nyss skrev jag, apropå föregångaren Pixley Mapogo:

Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig alla möjliga friheter, och på något sätt är det oftast upplyftande. Han skriver det han känner för att skriva.

Det stämmer mer än någonsin här. Dette er mine gamle dager är en ny grubbelroman, av de tidigare böckerna mest lik barndomsskildringen Kompani Orheim. Det är också den första romanen i jagform sedan den allra första, Mannen som älskade Yngve, och det är ytterst välkommet. På något sätt känns jagberättaren Jarle som den ärligaste formen av Jarle-roman.

Här har Jarle hunnit bli 38 år, skaffa hus, lärarjobb, hustru och två barn, tre och sex år gamla. Bara några år tidigare, i Pixley Mapogo, var han kulturjournalist-wannabe och singel, utan fler barn än numera vuxna Charlotte Isabel (producerad i slutet av Mannen som älskade Yngve, men som kom till hans kännedom först sju år senare i Jag reser ensam) och det är långt ifrån det enda som inte riktigt stämmer i Jarles biografi. Märkligt nog störde det mig mer när det var småsaker som inte riktigt gick ihop mellan böckerna. Vid det här laget har det blivit så uppenbart att Renberg inte jobbar med absolut konsekvens att jag har slutat haka upp mig. Den känslomässiga konsekvensen finns där – möjligen med undantag för Pixley Mapogo – och det är huvudsaken.

Inför det här med att ha blivit stadgad förhåller sig Jarle precis lika dubbelt som man kunde vänta sig. (Jag undrar om någon inte gör det?) Han är rastlös och kan få panik över rutinerna och han är lycklig och älskar sin familj. Renberg har aldrig lyckats blåsa lika mycket liv i kvinnor som i männen och Jarles hustru förblir mig ganska likgiltig, men så har jag ju aldrig fått någon direkt chans att lära känna henne heller. Barnen däremot är fantastiskt fint skildrade och infogade i berättelsen. Det gäller inte minst sexåriga Åshild, som kommit i en ålder där hon börjat intressera sig för farfar som är död. Hurdan var han? Vad ska man svara på det?

Ja, det förflutna gör sig påmint på flera sätt. Det börjar med nyårsafton 2010. Jarle ger sig ut för att köpa tomtebloss i elfte timmen och stöter på en barndomsbekant som kommer dragande med minnen av Jarles familj, av hans alkoholiserade far och hans döde bror. Jarle försöker värja sig, han vill inte veta mer om sin svinige pappa, men det är klart att han börjar grubbla.

Dette er mine gamle dager är en eftertänksam roman. Samtidigt som de stora temana känns igen från tidigare – var kommer vi ifrån, vad är det som formar oss, hur ska vi lära oss att förlåta och leva med det förflutna? – känns det som att både huvudperson och författare mognat. De stora, knöliga känslorna är bättre infogade i vardagsskildringen. Språket är lågmält och bildspråket välavvägt.

Lite trist är att de gamla vännerna, Hasse och framför allt Helge, för ögonblicket tycks ha skrivits ut ur berättelsen. Jarle är ju knappast den första småbarnsföräldern att ha det så, men jag undrar ju, efter förra boken, hur det gått för Helge. Kanske nästa gång?