Det är dags för förändring i Stavangers undre värld. Cecilie, Rudis tjej och Janis syster, väntar barn och huset, liksom livet, behöver snyggas till i grunden. Det finns heller ingen ekonomi i inbrott längre; Stavangerborna har för gott om pengar för att vilja köpa stöldgods nu för tiden. Hillevågsgänget ska alltså dra sig tillbaka. ”Gå […][...]

Det är så himla orättvist. Allt trettonåringarna Arve och Jonas vill är att se musikvideos på Sky Channel, men för det måste man ha kabel-tv, och det har bara de som bor i lägenhet. Hemma hos Arve och Jonas finns endast den statliga tv-kanalen, och de visar aldrig musikvideos, bara någon gång ”Take on me” […][...]

1980-talet var ett tråkigt decennium. Det är i alla fall själva utgångspunkten för Tore Renbergs båda kortromaner Videogutten och Farmor har kabel-tv. Det har förmodligen också ganska mycket att göra med åldern hans huvudpersoner befinner sig i, yngre tonåren och otåligt väntande på att saker ska börja hända, vad det nu är. Det finns förstås […][...]

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men karaktärerna i Tore Renbergs Vi ses i morgon känner sig ofta långt ifrån rika. Den ensamstående kommuntjänstemannen Pål, till exempel. Han har spelat bort massor av pengar på nätet och orkar inte ens le naturligt mot sina båda tonårsdöttrar längre. Läget är desperat och Pål drar sig […][...]

Jag har läst på förhand att Pixley Mapogo, Tore Renbergs fjärde roman om Jarle Klepp, ska vara den hittills svartaste. Den har också fått minst sagt blandad kritik. Fansen lär ha klagat på att det här är olikt Jarle. Författaren själv har uttalat sig om att romanen utgör en svacka, och säger att det närmast […][...]

Vi har kommit fram till nutid, Tore Renberg, hans huvudperson Jarle Klepp och jag. Dette er mine gamle dager är den senaste – men enligt författaren långt ifrån sista någonsin – romanen om Jarle. Alldeles nyss skrev jag, apropå föregångaren Pixley Mapogo: Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig […][...]

”Hötorgskonst” var Davids omdöme när han recenserade Tore Renbergs då nyöversatta tonårsskildring Mannen som älskade Yngve på dagensbok.com i februari 2005. Jag håller med om ganska mycket av det han skriver i den recensionen, men ändå är min grundupplevelse en helt annan. Och som flera av våra läsare invänt under åren som gått sedan dess: […][...]

Läste du Mannen som älskade Yngve? Minns du i så fall Anette Hansen? Inte? Det är kanske i så fall inte så konstigt – Jarle minns henne ju knappt själv, och nu är det sju år sedan. Eller sju år och nio månader, för att vara exakt. Jarle Klepp har hunnit bli 25 år, en […][...]

Kompani Orheim. Mamma Sara, pappa Terje och lille Jarle. Ja, i sanningens namn är det väl mest Terje som hittat på det där namnet. Kompani Orheim. Terje, med sitt enorma intresse för andra världskriget och de norska motståndsmännen. Terje, som upplever livet som ett krig, en kamp. Terje, som tycker att den perfekta semestern måste […][...]

Jag vet inte riktigt varför jag hade så höga förväntningar på Tore Renbergs andra roman på svenska. Men jag lämnar Mannen som älskade Yngve smått besviken och förundrad. Boken handlar om Jarle Krepp som återberättar vad som hände under hans sturm und drang-år som gymnasist i Stavanger i början av 90-talet. Han var skilsmässounge som […][...]