Det är så himla orättvist. Allt trettonåringarna Arve och Jonas vill är att se musikvideos på Sky Channel, men för det måste man ha kabel-tv, och det har bara de som bor i lägenhet. Hemma hos Arve och Jonas finns endast den statliga tv-kanalen, och de visar aldrig musikvideos, bara någon gång ”Take on me” med A-ha, eftersom de är norska. Så orättvist att man kan dö.

Så springer de på Arves farmor och inser att hon ju bor i lägenhet, men kan man verkligen gå hem till en gammal människa man knappt känner för att titta på tv? Begäret efter Frankie Goes To Hollywood, Duran Duran och Depeche Mode – året är 1986 – vinner över skruplerna. Det blir början till en kort men omvälvande vänskap över generationsgränserna.

Jag lägger inte ens märke till det först, men så småningom inser jag att det är något konstigt med kapitelnumreringen. Den är gjord baklänges, fallande istället för stigande. Den räknar ner: ”nå tenkte han på døden, at han hade en farmor, og at hun sto i fare for å forsvinne en dag.” När man fått något riskerar man också att förlora det.

Precis så lågmält men lyhört är Tore Renbergs Farmor har kabel-tv berättad, om de alldeles vanliga människor, barn och gamla, som befinner sig liksom i tillvarons periferi, för unga eller för gamla för att någon riktigt ska hinna se dem eller ta dem på allvar. Renberg gör det, och skildrar deras världar med stor ömsinthet, humor och värme.

Det blir så vardagligt tragikomiskt när farmor bestämmer sig för att spontant hälsa på hemma hos sonen och sonsonen Arve. Trots att de bor nära har de sorgligt dålig kontakt. De vuxna mitt i livet har ju sitt. De har aldrig riktigt haft den relationen till gamla mamma. Så när hon bara dyker upp så här, bestämmer sig för att ta en liten promenad en fin vårdag, hem till sin son och hans familj, då tolkar de det som ett utslag av senilitet.

Er det noe galt, mor? Du føler deg ikke dårlig?
Nei. Jeg har det helt fint.
Det er også typisk for senile folk. At de sier de er friske.
Han som er sønnen hennes går et lite skritt nærmere. Bøyer seg litt ned.
Du husker hvor du bor?

Med Arve och Jonas går det bättre. Trots sina musikvideos och listor med omdömen om dem tar de sig tid att lyssna och vill veta mer om farmor och hennes liv. Farmor får besök att se fram emot och en länk in i nutiden. Hon känner att det är först nu som hon blivit farmor, precis som Arve, och Jonas med, känner att det är först nu, vid tretton års ålder, som han fått en farmor.

Du vet at det er min farmor.
Hæ?
At det er min farmor, sier han igjen. Ikke din.
Bare så det er sagt. Bare så det er helt klart hva som er hva.
Jonas forstår ikke hvorfor Arve skal si det som er helt innlysende, han kunne like godt sagt at en hund er en hund, så han bare nikker og sier Håper farmor er hjemme.
Og så, når de kommer opp bak rekkehusene ved markene, peker han mot lavblokkene.
Der er farmor, sier han og smiler.

Svårare än så behöver det kanske inte vara.