Jag har läst på förhand att Pixley Mapogo, Tore Renbergs fjärde roman om Jarle Klepp, ska vara den hittills svartaste. Den har också fått minst sagt blandad kritik. Fansen lär ha klagat på att det här är olikt Jarle. Författaren själv har uttalat sig om att romanen utgör en svacka, och säger att det närmast är ett mirakel att han fick ihop den alls, mitt i skilsmässohelvetet som han befann sig.

Det är en märklig stämning att dyka in i en roman i. Jag är beredd på att den kanske inte är så bra. Jag är däremot inte beredd på att det där med ”svartaste” kanske eller kanske inte är ett ganska smaklöst skämt.

Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig alla möjliga friheter, och på något sätt är det oftast upplyftande. Han skriver det han känner för att skriva.

Pixley Mapogo är den andra av Jarle-romanerna som jag börjat tänka på som konceptromaner. I den förra, Jag reser ensam, testade Renberg vad som skulle hända om Jarle plötsligt konfronterades med föräldraskapet. Resultatet blev en ganska charmig men kanske inte oerhört minnesvärd romantisk komedi i stil med Baby Boom, Tre män och en liten tjej, och så vidare.

I Pixley Mapogo består experimentet istället av en situation som skrapar bort all ”politiskt korrekt” fernissa och sätter fingret på den norska vardagsrasismen. Jarle blir överrumplad, känner sig hotad, och reagerar på ett sätt som många gånger för mina tankar till Erik Helmersons omdebatterade Den onödige mannen. Han blir, eller visar sig vara, rasistisk, sexistisk, svinig och hysterisk i största allmänhet. Det är konstruerat – just hur konstruerat är svårt att diskutera utan att avslöja väl mycket av handlingen – det är obehagligt, det är ganska intressant och väldigt dubbelt.

Är det såhär vi är, bortskämda medelklasskandinaver med stora men grunda ord om jämlikhet? Är det inte det sverigedemokrater och fremskrittspartister hela tiden hävdat, att de bara säger det alla tänker men ingen vågat stå för? Det är en obehaglig tanke, och kanske just därför värt att vrida och vända på.

Samtidigt är Renbergs starka sida den som skildrare av mer vardagliga situationer. Det är inledningens Jarle, Jarle som äntligen står i publikhavet och ska få höra The Smiths återförenade, Jarle som ska debutera som musikrecensenternas musikrecensent i lokaltidningen, Jarle som alltid har så högtflygande planer och förväntningar att han ständigt bäddar för sin egen besvikelse och sina egna misslyckanden, den Jarle, tror jag, som läsarna tagit till sina hjärtan.

Den Jarle som hamnar mitt i en minst sagt komprometterande situation och överreagerar romanen igenom däremot, är kanske inte direkt okaraktäristiskt Jarle, men han är lite för mycket. Lite för starka reaktioner, lite för mycket en idé. Här använder Renberg honom som en sorts Everyman, Envar, den vanlige (vite medelklass-)mannen på gatan, men han är faktiskt bättre när han låter honom vara just Jarle, en individ med egna upplevelser, en egen historia. Den Jarle skymtar här – i återblickar och inte minst i scenerna med äldste vännen Helge, precis som i Mannen som älskade Yngve den mest levande relationen – men blir ofta helt enkelt överkörd.

Det kan ju vara intressant med ett koncept och ämnet – vilka vi är innerst inne och huruvida obehaget inför det obekanta är en naturlig instinkt som vi kanske måste lära oss att leva med – är ju spännande och tyvärr minst sagt högaktuellt. Men det måste finnas en balans om man också ska kunna identifiera sig med karaktärerna. Här lyckas inte Renberg riktigt hitta den balansen.