”Hötorgskonst” var Davids omdöme när han recenserade Tore Renbergs då nyöversatta tonårsskildring Mannen som älskade Yngve på dagensbok.com i februari 2005. Jag håller med om ganska mycket av det han skriver i den recensionen, men ändå är min grundupplevelse en helt annan. Och som flera av våra läsare invänt under åren som gått sedan dess: har inte tonårsförälskelser – eller till och med förälskelser i allmänhet – just en hel del av hötorgskonst över sig?

Kanske är det därför jag aldrig tycks tröttna på skildringarna av dem, för att det är så förbaskat svårt att beskriva de där känslorna som framstår som så akuta och unika för den som är mitt uppe i dem – och som så tjatiga och triviala för alla andra.

När 17-årige Jarle plötsligt tittar upp från cykelstället utanför skolan en regnig januarimorgon 1990 och blir blixtförälskad i den nyinflyttade, skire sportfånen Yngve är det onekligen ”hötorgskonst”. Ibland vet jag inte riktigt om jag skrattar med eller åt den där melodramatiske 17-åringen, men samma knöliga förhållande har jag ju uppriktigt sagt till mig själv som 17-åring. Vet aldrig riktigt om jag helst skulle ge henne en stor kram eller en smäll på käften. Det är knepigt.

Just den där dubbelheten suger mig åt sig i Renbergs roman. Här berättar den 30-årige Jarle om detta som hände när han var 17, om världen som den såg ut när han var 17 – och ja, inledningen är riktigt, riktigt bra – och perspektiven blir ibland flytande. Det är inte perfekt skrivet, det är inte perfekt strukturerat, men kanske just därför får berättelsen en sorts autenticitet. Det där desperata behovet av att förstå vem man är, varför man gjort som man gjort, blicken för det ofta ganska sunkiga, egoistiska och destruktiva beteende som all den där förvirringen och sårbarheten ger upphov till – det känns helt enkelt äkta, självupplevt.

Om det är det har jag förstås ingen aning om, men att läsa lite mer kring författaren och mottagandet av boken förstärker onekligen den känslan. En hel del ytliga biografiska fakta har de förstås gemensamt, och när Renberg bemöter diskussionen kring Jarles sexuella läggning verkar gränserna mellan honom själv och huvudpersonen minst sagt luddiga.

Nå, det kan ju vara hans sak. Själv har jag litet tålamod för sexuell etikettering just nu, men fastnar ändå för hur vi ju förälskar oss i individer (inte kön?), men samtidigt ofta vet mycket lite om de individer vi förälskar oss i. Så vad är det där? Symbolism? Biologi? Kemi? Jag har faktiskt ingen aning, men kanske just därför är jag fascinerad.

Nu är ju heller inte förälskelsen allt i Mannen som älskade Yngve. Här finns också andra kärlekar, relationen med flickvännen Katrine, förhållandet till föräldrarna, till omvärlden och inte minst till kompisarna i bandet, Mathias Rust Band. Särskilt vänskapen med Helge är fint skildrad, inte orimligt mer mångbottnad och levande än någon annan relation i romanen.

I bonusmaterialet till filmatiseringen av Mannen som älskade Yngve – ingen tokig film alls, för övrigt, fast den förstås slimmats och försnällats en smula – jämför Renberg Mannen som älskade Yngve med då nyskrivna uppföljaren Charlotte Isabel Hansen (aktuell på svenska under titeln Jag reser ensam) och säger att medan Charlotte Isabel Hansen bygger på en idé, ett tankeexperiment, och har varit en lätt och rolig bok att skriva, tog Mannen som älskade Yngve desto längre tid med alla sina trådar och beståndsdelar att foga samman.

Jag gillar det. Livet är ju liksom inte dramaturgiskt slimmat.