Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789100125172 |
Sidor | 668 |
Orginaltitel | Jurnal I-II |
Översättare | Inger Johansson |
Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är relativt känd för svenska läsare. Han introducerades först med romanen/novellsamlingen Nostalgia (2002) och sedan med den stora romantrilogin Orbitor – alla i Albert Bonniers prestigefyllda Panache-serie. Nu fyller denna Panache-serie 65 år, och till jubileet utges Cartarescus dagböcker från ett drygt decennium. Det är en diger volym som ger en fascinerande inblick i den skapande verkligheten hos en av Rumäniens största nu levande författare – ofta nämnd i nobelprissammanhang.
De tio år som dagböckerna täcker är på många sätt skickelsedigra för Cartarescu. Det står klart precis i början att det inte är någon strikt intim journal, utan något han skriver för senare utgivning – även om det för den skull inte sparas på privata detaljer, som den skilsmässa Cartarescu går igenom. Ett genomgående tema i dagboken är de oupphörliga tvivel på sig själv och den dåliga självkänsla Cartarescu har – inför sig själv och inför sitt författarskap (”Jag hatar det levande lik som skriver dessa vämjeliga rader. Det är en sorts bläckets leukemi i det jag skriver.”). Han tvivlar konstant på värdet i det han skriver och i det han gör. Inför den avhandling han skriver känner han bara äckel. Långa perioder av improduktivitet passerar. Han läser många böcker, men de flesta läser han splittrat och oengagerat. Den nästan konstant negativa upplevelsen Cartarescu har av sig själv och sin livssituation både fascinerar och skrämmer. Ibland blir det så överväldigande så att man nästan blir äcklad (som när han skriver att han ”inte vill inandas kadaverstanken som stiger från de här ’konstnärliga’ sidorna”). Självföraktet tar sig nästan ett megalomant uttryck. En spontan jämförelse jag gör är med den likaledes nyutkomna volymen med dagböcker av Rut Hillarp (Atlantis). Detta ”erotiska geni” fyller sida upp och sida ner med samlagsbeskrivningar, och Cartarescu gör på samma sätt med sitt självförakt och dåliga samvete. Till sist blir det nästan tröttande, och tröttsamt.
Cartarescu är ju mest känd som prosaist, inte minst i Sverige (med undantag för det urval poesi som Ellerströms utgav 2008 är det bara hans romaner som blivit översatta). Men i dagboken framgår det klart och tydligt att det i första hand är poet Cartarescu ser sig själv som. ”Min prosa har skapat mig, gett mig ett namn och en inre struktur. Men den är poesi alltigenom”. På liknande sätt resonerar han kring det väldiga romanprojektet Orbitors första del; ”I själva verket är min ’roman’ detsamma som 130 dikter om två sidor vardera”.
En av de mest fascinerande sakerna med dagboken är den bekantskap man får stifta med läsaren Cartarescu. Sällan har jag mött en så kräsen och skoningslös kritiker. Apropå Dostjoevskijs Idioten skriver Cartarescu att han tycker bra om slutet som ”inramas av stor långtråkighet”. Flaubert är tydligen ingen höjdare; ”läser av ren leda Madame Bovary som också är skriven av leda. […] Jag ska ge er en skitbok, det har ni förtjänat, tycks Flaubert ha tänkt.” Det som Cartarescu söker efter i läsandet och som han anser vara av värde är de enskilda glimtarna, de enstaka scenerna: ”tio sidor […] kan rädda helheten.” Bara några få författare finner nåd inför Cartarescu – bland dem Franz Kafka och Thomas Pynchon. Och beträffande själva läsakten måste den för honom vara en akt av oskuld, där han helt ger sig författaren och hans verk i våld. Här måste han släppa alla sina egna preferenser och hämningar.
Det är uppenbarligen läsandet som ofta gör livet värt att leva för Cartarescu. I mångt och mycket lever han sitt liv genom litteraturen. Frustrationen när han upplever sig alienerad också inför litteraturen är så påtaglig: ”Har inget tålamod att läsa längre, jag menar leva längre” utbrister han, så att läsaren rycker till. Så viktigt är det alltså! Mina tankar går till en formulering ur Michel Houellebecqs roman Konkurrens till döds: ”Att leva utan läsning, det är farligt. Då måste man nöja sig med livet.”
Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna, som Thomas Manns eller Witold Gombrowiczs. Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.
Publicerad: 2012-01-10 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-12 21:49
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).