Eftersom jag vet att snålvattnet hos 102.2% av våra läsare rinner till när de snokat upp skribenters missöden kan jag informera er, kära medborgare- och brottslingar, att jag på de mest försmädliga vis hindrades i mitt försök att skriva denna recension. Den för hand- och handled ergonomiskt anpassade musen, införskaffad från en viss hemsida till […][...]

Kronos, titanen som förkroppsligade tidens gång, har givit namn åt ord som kronologi och kronometer. Kronos är också namnet som den polske exilförfattaren Witold Gombrowicz använde på sin dagbok, en samling lösa pappersark, ett för varje år. Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på […][...]

Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är relativt känd för svenska läsare. Han introducerades först med romanen/novellsamlingen Nostalgia (2002) och sedan med den stora romantrilogin Orbitor – alla i Albert Bonniers prestigefyllda Panache-serie. Nu fyller denna Panache-serie 65 år, och till jubileet utges Cartarescus dagböcker från ett drygt decennium. Det är en diger volym som ger […][...]

"Den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga" säger Predikaren och har en poäng. Samtidigt kan man inte blunda inför kunskap, hur plågsam den än är, eftersom den lär oss att utvecklas som människor. Frågan är bara om Maria-Pia Boëthius inte förökar sin plåga i övermått. Efter flera decennier som journalist och samhällsdebattör kapitulerade […][...]

Kan man komma hem igen? 1933 var Witold Gombrowicz ung, okänd debutant. Minnen från mognandets tid var en samling noveller som kanske inte ville spetsa eller spränga det förstockade polska samhället, men åtminstone spexa med det. Den sågades. 1957, som exilpolack i Argentina med flera romaner under bältet och efter ett världskrig och en diktatur […][...]

Witold Gombrowiczs sista roman Kosmos marknadsförs som en bakvänd kriminalroman. Konventionella deckare ger ofta en förenklad bild av verkligheten. De ger rationella förklaringar till varför världen ser ut som den gör. Det finns ledtrådar som bildar mönster och är man skarpsynt nog berättar de vem som är skyldig. För att kringgå det irrationella i att […][...]

Witold Gombrowicz Dagboken är en av världens bästa böcker. Kanske den allra bästa nittonhundratalsboken. Jag brukar visserligen säga att Prousts På spaning efter den tid som flytt är den bästa, men frågan är om inte Proust – i sin snobbiga lilla sportbil, med chauffören Agostinelli vid sin sida – får nöja sig med en god […][...]