"Den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga" säger Predikaren och har en poäng. Samtidigt kan man inte blunda inför kunskap, hur plågsam den än är, eftersom den lär oss att utvecklas som människor. Frågan är bara om Maria-Pia Boëthius inte förökar sin plåga i övermått.

Efter flera decennier som journalist och samhällsdebattör kapitulerade Boëthius under 90-talet inför hatet mot yrkesrollen och började ägna sin kraft åt att såga sitt yrke – genom att utöva sitt yrke. I böcker som Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land (1997) och Mediernas svarta bok (2001) attackerar hon – delvis sakligt, delvis av avsky sinnesförvirrat – ägarkoncentrationen, förljugenheten och sensationslystnaden – ja snart sagt all skit som finns i massmedievärlden. Helt klart har hon poänger och en vass penna.

Men inför Mediatan, det senaste verket, vacklar jag. Romanen – eller snarare självbiografin/medienekrologen/stridskriften – handlar om Barcelona Brask, mediedrottningen, som ligger på dödsbädden och söker kontakt med sin gamla vän, journalisten Pym, för att "tala med varann som om vi redan vore döda". Barcelona Brask, den mediala framgångssagan, är en mix av Amelia Adamo och Boëthius själv.

Boëthius (jag kallar berättaren så eftersom tankarna helt och hållet är hennes) drar sig tillbaka till landsbygden efter alla år i mediebubblan, hamnar (inspirerad av Philip Pullman) på gården Cittagazza där hon fjärran mediebruset utvärderar sitt liv, med hjälp av tänkare som Pierre Bourdieu, Witold Gombrowicz och Peter Sloterdijk. I lugn och ro inser hon att alla år som journalist varit i princip förgäves.

Nyhetsmonstret, som skriker "bra! kör det på ettan och löpet!" när människor dör, förstår hon i Cittigazza, är en blandning av kung Midas – som önskade att allt han vidrörde skulle förvandlas till guld – och Thomas Hobbes Leviathan, den nödvändige envåldshärskaren, som för att styra individerna bort från naturtillståndet egoism, i utbyte mot sin universella makt, kommer att skänka trygghet åt folket.

Mediatan blir en effektfull bild. Och genom att benämna den kommersiella mediesjälen Grotesken och kalla männens kamp om världsherraväldet 'mikod' skapar Boëthius en dräpande kritik mot medielogiken och patriarkatet. Samtidigt har mycket av det här sagts förut. Dessutom spretar boken iväg alldeles hejdlöst.

Den sveper över "medierna" som vore alla publikationer skapta av en enda ondskefull kraft. Boëthius är ointresserad av nyanser och kokar ibland över självförakt, ånger och övertro på massmediers makt. Bitvis står jag knappt ut.

Det här är en stridsskrift skriven för folk i medievärlden. För dem som tror på medias dömande makt. För alla andra, som lever sina liv i the first life, och som inte ens inbillar sig att medier har den stora makt som journalister gärna vill tro, riskerar Boëthius att framstå som en medial rättshaverist, snarare än den skarpa kritiker hon vill och kan vara.