Kronos, titanen som förkroppsligade tidens gång, har givit namn åt ord som kronologi och kronometer. Kronos är också namnet som den polske exilförfattaren Witold Gombrowicz använde på sin dagbok, en samling lösa pappersark, ett för varje år.

Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på en polsk bank i Buenos Aires, ett arbete han avskydde och smet ifrån så gott han kunde. Där blev Kronos till. Kronos är både en dokumentation av vardagen, och ett försök att spåra upp minnesbilder från ungdomen och barndomen i Polen. Med tiden blev Kronos ett omfattande material som förvarades i två resväskor. Det är änkan Rita Gombrowicz som utgivit Kronos postumt.

Witold Gombrowicz slog igenom som dramatiker, men är numera kanske allra mest berömd för Dagboken. Dessa essäliknande texter publicerades ursprungligen bit för bit i Kultura, en tidskrift utgiven i Paris av exilpolacker. Dagboken har därefter kommit i bokform på många språk världen över. I Sverige gavs den ut i tre volymer i början av 1990-talet i översättning av Anders Bodegård.

Kronos och Dagboken ska inte förväxlas med varandra. Kronos kan i någon mån betraktas som ett oredigerat råmaterial som till skillnad från Dagboken inte varit primärt ämnat för publicering. ”Med största sannolikhet är Kronos tillkommen parallellt med Dagboken från och med 1953, som den synliga, offentliggjorda Dagbokens privata, opublicerade skugga.” skriver Magnus Bergh i ett efterord.

För den som en gång fastnat för Dagboken är Kronos ett intressant komplement, kanske rentav ett oemotståndligt måste. Men som introduktion till författarskapet fungerar den också, påstår jag. Änkan Rita Gombrowicz är av annan mening: ”Man kan läsa Dagboken utan Kronos, men inte tvärtom.” skriver hon i sitt förord. Hur man än gör är det ett på sitt sätt gripande livsöde.

Den 35-årige polske rikemanssonen Witold Gombrowicz gör sommaren 1939 den månadslånga resan från Gdansk till Buenos Aires. Tre dagar efter ankomsten till Argentina nås världen av nyheten om Molotov-Ribbentroppakten. Ytterligare en månad senare slukas Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Hela 1940-talet och även 1950-talet hinner gå innan Witold Gombrowicz får en chans att återvända till Europa. Sitt hemland eller sin familj återser han aldrig. Kommunistdiktaturen har en period av töväder 1956 och ser med blidare ögon på Witold Gombrowicz verk. Men det är tillfälligt. 1958 förbjuds hans pjäser och romaner på nytt.

Men dramatiken och de ödesmättade slutsatserna står knappast tydligt utskrivna bland Kronos myller av händelser. Här trängs noteringar om erotiska äventyr med anteckningar om utgifter och inkomster och inköp. Med åren blir det färre ligg och mer oro för skattemyndighetens krav, färre gräl och fler krämpor. Det är i det lilla som storheten döljer sig. December 1954 låter exempelvis så här:

Zygmunts vånda. Ny schism med Nowinski om Zawadzka: uppsägningar från banken. En artikel för Glos. Jag vill lämna banken. Kritiskt brev från Zielinska. Leda. Apati. Francisco på Rex. Presenter från studentskorna. Mot slutet av året allt sämre – en ogynnsam period. 1. Jul- och nyårsaftonen på en lördag och söndag, 2. Nowinski reser inte, 3. Banken, 4. Toto dyker inte upp, 5. Russo tänker inte lämna våningen till mig, 6. Dåliga nyheter i tidningarna, 7. Allmän förtvivlan och hopplöshet. Jag tänker på självmord. (…) Nyårsaftonen på Corrientes, i min ensamhet – dricker inte eftersom jag är dålig i magen.

Hur ska dagboksfragment bedömas litterärt? Det är svårt. Jag tänker så här: att ta sig in i Kronos är mödosamt, men det är värt ansträngningen. Den griniga pessimismen till trots, blir jag lite vän med berättarrösten. Emellanåt väljer jag dock att titta bort. Witold Gombrowicz är bitvis obarmhärtig mot sig själv. Människan ska inte behöva vända ut och in på all sin skröplighet i offentligheten, kan en tycka. Eller så är det precis det som krävs för att det ska bli litteratur.

I juni 1964 nämns ”kanadensiskan” i förbifarten. Det är Maria-Rita, född Labrosse, som här för första gången sammanträffar med Witold Gombrowicz. Några år senare gifter de sig. I decennier efter författarens död har hon, litteraturvetaren, därefter kämpat för spridningen av Witold Gombrowicz verk världen över. Kronos är en av de nödvändiga pusselbitarna.