Idag, 17 december 2018, är det exakt 100 år sedan riksdagen röstade för att införa rösträtt för (nästan) alla och här sitter jag och undrar vad Henrik Arnstads nästa bok kommer att heta efter Älskade fascism och Hatade demokrati. Hyllade hegemoni? Pålitliga feodalism? Lagoma byråkrati?…
Det är kanske ett lite tyket sätt att inleda en recension av en bok jag tycker är viktig. Men hur mycket jag än gillar båda böckerna är jag lite tveksam till hans grundargument när det dras till sin spets. I förra boken hävdade han – mycket övertygande – att fascismen, som under de senaste 75 åren ofta reducerats till ett innehållslöst skällsord marginellt mer deskriptivt än ”jävla skitstövel”, faktiskt är en ideologi, med väldigt tydliga dogmer och mål som inte nödvändigtvis kan reduceras till snygga uniformer och gaskamrar, och att den som sådan är på uppstigande igen. Då följer att han i uppföljaren kan definiera demokratin som detsamma: inte ett statsskick som oåterkalleligen vann den 3 oktober 1989, utan en ideologi med vissa dogmer och mål som kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Och att precis som med fascismen är det lätt att stirra sig blind på utanpåverket och helt missa poängen med den.
Enligt Arnstad är den grundläggande tanken i demokratin inte rösträtten, yttrandefriheten eller jämlikheten, utan inkluderandet. Allt det andra är logiska följder av den tanken: att allas röster måste höras och räknas. Sedd som sådan kan all debatt runt demokratin utvärderas utifrån frågan: syftar detta till att inkludera så många som möjligt i samhällsbygget? Om svaret är ”nej” kan alltså även, lite paradoxalt, ett demokratiskt val motarbeta demokratin om det leder till att fler stängs ute. Det är en fascinerande tanke, demokratin som en faktiskt aktiv, kämpande ideologi som hela tiden måste ta ställning och kolla sig själv i spegeln i stället för att lite pissljummet bräka att jaja, alla får väl tycka som de vill. Eller som statsminister Nils Edén uttryckte det den där dagen för 100 år sedan:
Den fulla demokrati i kommuner och folkrepresentation, som drager in så många hundra tusen hittills utestängda män och alla svenska hittills icke röstberättigade kvinnor, den vidgar det offentliga livets mänskliga ram i vårt land, som utan fråga lämnar rum för förirringar och icke endast för säkra framsteg. Men det är dock först genom denna vidgade ram, som Sveriges rike i statens och i kommunernas arbete kan tillgodogöra sig hela den tillgång av livsdugliga krafter, som ligger innesluten i vårt svenska folk utan skillnad till klasser eller kön (…) Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd.
När man väl kommit förbi öppningssalvan – en ganska teoritung första del av boken – följer en historik från stenåldern fram till idag, från feniciska stadsråd till Trump, från stadsmöten mellan fria män till modern feminism och antirasism, som verkligen är läsvärd. Det är här Arnstad får bli både historie- och historiaberättare, illustrerar sina exempel och låter oss följa en mångtusenårig ideologisk debatt som spänner över mycket mer än bara enstaka regeringsbildningar. Det är en helikoptersyn som svindlar, och strålande (och väldigt tidsenlig) läsning.
Men det är när han sedan kommer in på utmaningarna mot demokratin idag som jag, med ett öga på nyheterna, blir alltmer olustig. För visst har han en viktig poäng i att demokratin hotas av populister, av rasism, och olika sorters extremism. Men för att få sitt ideologibygge att hänga ihop måste han definiera även dessa som ideologier, vilket de självklart kan vara, men långtifrån alltid faktiskt är. Jag önskar att jag kunde tro att, t ex, alla som röstar på SD eller Trump eller Bolsonaro faktiskt är övertygade fascister eller rasister. Det vore åtminstone ett ideologiskt argument som gick att föra. Men om det snarare är så att de flesta är sådana som kanske inte köper hela deras ideologiska argument utan bara inte tror att den politiska makten någonsin kommer att vända sitt vi-mot-domande mot just dem? Om t ex Kinas och Rysslands helt nakna, alltmer ideologibefriade maktspråk blir normen, och demokratin inte blir hatad utan bara irrelevant, bara ytterligare ett fint ord man sätter på visitikortet och som inte förbinder en till något alls?
Demokratin har alltid handlat om kompromisser; fråga Edén och Branting (ty detta utspelade sig på en tid när liberaler och sossar kunde samarbeta i de stora frågorna). Demokratin är ett strävande, inte ett mål, perfekt blir den aldrig. Det som oroar mig, och som varken Arnstad eller Monbiot lyckas lugna mig om, är att konflikten kanske inte är ideologisk utan semantisk. Att i slutändan är det, per definition, majoriteten som bestämmer vad som kallas demokrati, och så länge vi har mat på bordet, nittifem oktan i tanken, och två resor till den fina demokratin Thailand (utan flygskatt, tack) varje år är demokratin precis lagom.
…Bekväma apokalyps, kanske, eller Paranoida alarmism…
Publicerad: 2018-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2018-12-16 18:34
Inga kommentarer ännu
Kommentera