Buskapet är ofta tydligt. När ungdomar bränner bilar i förorterna såväl som när fotbollsledare hotas. Politiker och media tar på sig sin mest indignerade och pedagogiska min, stämmer upp nästan i en talkör: Våld är aldrig okej. Vi accepterar det inte. Våld lönar sig inte.

Jag kan inte låta bli att tänka att det där är lite lustigt, för är det någonting vi lär uppväxande generationer, någonting som studsar mot en så fort man öppnar en historiebok, slår på nyheterna eller för all del slår sig ner i en biofåtölj så är det väl just att det är våld som förändrar världen? Kampen mellan gott och ont. Handfast.

Om elever lär sig något annat i skolan, eller av media, eller var de nu lär sig saker, är det i så fall i stil med att dagens välfärdssamhälle (det har beforskats) beror på ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. I de berättelserna finns mindre våld, men ännu mindre aktörer. Det verkar knappast vara människor som förändrar världen. Den bara förändras.

Den brittiske författaren och geologen Roger Osbornes bok Av folket, för folket. Demokratins historia underifrån kunde kanske vara något av ett motgift mot det där. Ännu mer är den kanske ett motgift mot vår stela, slentrianmässiga bild av demokratin, det kanske mest upphöjda och samtidigt mest livlösa av vår tids politiska begrepp. Demokratin tar vi för självklar, inte bara att vi har den, utan också hur den ska se ut.

Man behöver bara jämföra de relativt lika västerländska demokratierna för att hitta stora skillnader i hur människor kan göra sina röster hörda politiskt, fast Osbornes perspektiv är framför allt historiskt och processorienterat. Han börjar med de grekiska stadsstaterna, en start så traditionell som någon, men beskriver dem mer levande, mer problematiserat än man vanligen stöter på. Den atenska demokratin skapades och förändrades i ett historiskt sammanhang. Av människor.

Demokrati är inget man slår av och på som en strömbrytare, inget någon Indiana Jones kan ta sig fram till genom fientlig terräng och i sista sekunden åstadkomma genom rätt handgrepp. Det är inte bara klart, inte något som automatiskt blir bättre och bättre. Det är en kamp, något som måste växa fram, menar Osborne, och något bara alltför lätt att förlora. Demokrati kräver förankring. Förtroende.

Här och var glimmar han till, blir riktigt vass, som när han skriver om vår egen tid: ”Det är förmodligen de demokratiska regeringarnas största misslyckande i vår tid att de överlämnat makten till det internationella finanssystemet. Det är viktigt, vad kan man inte påverka, även om man snällt går och röstar vart fjärde år?” Eller när han skriver att representation kan vara en fälla, stället för att vara ett steg mot demokrati visar det sig vara ett substitut. Där bränner det till. Sådana frågor hade han gärna kunnat diskutera mer.

Men hur ska han få plats till det? Av folket, för folket är redan en fullspäckad skildring av mänsklighetens demokratiska historia världen över, även om vissa världsdelar är ytterst sporadiskt representerade, ett ofta spännande, ibland faktiskt riktigt roligt lapptäcke av mänsklig kamp för att leva tillsammans på ett vettigt sätt. Den lever inte helt upp till förväntningarna. Trots ambitionerna är den lite mer traditionellt hållen än man skulle önska. Men det är en start.