Recension

: Ur ruinerna
Ur ruinerna: En ny politik för en värld i kris George Monbiot
2018
Leopard förlag
7/10

En ny väg framåt?

Utgiven 2018
ISBN 9789173437585
Sidor 207
Orginaltitel Out of the Wreckage. A New Politics for an Age of Crisis
Översättare Mattias Huss
Först utgiven 2017

Om författaren

George Monbiot är en brittisk författare och politisk aktivist. Han är krönikör för tidningen The Guardian och har bland annat skrivit de bästsäljande böckerna Feral: rewilding the land, sea and human life, The Age of Consent: A Manifesto for a New World Order och Captive State: The Corporate Takeover of Britain.

Sök efter boken

”Bring back the neolibs! I’m sorry! I didn’t fucken MEAN to pray for anarchy!” kommenterade rapduon Sleaford Mods post-Brexitvärlden i fjol. Det verkar vara en osäker värld vi hamnat i, där de båda de ledande ideologierna som drivit västvärlden sedan 1945 verkar ha kollapsat; neoliberalismen till den nakna sälj-allt-feodalism som sociala medier kallar ”late capitalism”, och socialdemokratin till en något mer förklädd neoliberalism som i sin vilja att representera alla (det Bjereld & Co kallar ”catch all”) inte verkar ha någon idé om vart de vill ta vägen härifrån. Kvar blir autokrater och populister. Var är framtidsvisionen som kan utmana den nationalistiska som återigen sprider sig över världen? Vilken ideologi lovar något bättre än att upprätthålla status quo tills antingen de sociala klyftorna, extremismen eller den totala klimatkollapsen gör slut på oss?

Det är ingen liten uppgift han tagit på sig, Monbiot, men det måste kanske vara så. Enstaka förbättringsförslag, påpekar han, är värdelösa om de inte sker inom ett narrativ, om inte de som ska genomföra dem motiveras av en gemensam idé. Höjda skatter går aldrig igenom utan berättelsen om ett välfärdssamhälle, murar rivs inte utan en berättelse om frihet från diktatur, koncentrationsläger är bara acceptabla inom berättelsen om en etniskt ren gemenskap. Alltså: Vad vi behöver är en ny politisk ideologi som utgår från människans inneboende godhet, ekologisk och vetenskaplig hållbarhet, och samarbete om vi ska klara oss ur det här.

Den gemensamma nämnaren i allt detta, menar han, är lokalsamhället. Urbaniseringen, digitaliseringen och specialiseringen på jobbet har alienerat oss; om du har ansvar för allt som sker precis utanför din dörr men ingen faktisk möjlighet att göra skillnad kommer maktlösheten, stressen, uppgivenheten. Bara genom att återskapa – med digitala hjälpmedel, men i det fysiska rummet – en värld där vi faktiskt känner oss hemma, kan umgås och byta idéer i stället för att skälla på varandra på sociala medier, där vi kan se vad vi faktiskt åstadkommer.

Det låter enkelt, men han medger att det är ett långt steg från act locally till think globally. Även om du skapar fina lokalsamhällen i Williamsburg, Friedrichshain och Hornstull är de fortfarande beroende av barnarbete i Thailand och Nigeria, och den rödlistade fisken hör förstås hemma på gårdsfesten (förevigad på Instagram med sprillans ny mobiltelefon) den också. Gågator med uteserveringar i innerstan hindrar varken utförsäljning av fattiga förorter eller onödiga semesterresor till Thailand. Alltså presenterar han ett gäng konkreta förslag också, på allt från skattereformer (ja, självklart är boken lite US/UK-centrerad) till världsomspännande samarbetsnätverk som ska understödja detta och faktiskt få folk att vilja nå det här också. Det är lätt att vara cynisk, att hävda att vi kanske har lagt för många tusen år på att lära oss att frukta varandra och spela nollsummespel för att en idé om att lita på varandra ska slå rot. Att mer direktdemokrati i dagens klimat lätt skulle leda till att majoriteten antar budget mcbudgetface (se bara på Brexit), att rättvise- och miljösatsningar i ett land bara leder till att kapitalet flyttar till ett annat. Därför krävs ju just den där större idén, helheten, också. En idé om att hjälpas åt, i små grupper, men åt samma håll. En världsevolution.

Monbiot är ingen demagog, kanske behövs en sådan här också, men han lägger fram sina idéer bestämt och trovärdigt. Och jag vill ju tro att han är något på spåren. Jag tänker på Lasse Berg, som också beskriver efterkrigstiden som ett stort experiment i vad vi kan göra rätt. Jag kommer också att tänka på de Bottons bisarra Religion för ateister, som tar upp många liknande problemställningar som Monbiot för att sedan gå kapitalt vilse i slutsatserna, och funderar på hur mycket mitt eget önsketänkande står i vägen. Det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Sen kommer jag på att jag skrev exakt detsamma om Barrack Obamas idéer för tio år sen, och, tja, det blev bättre mördarrobotar av det. Men det börjar bli dags nu om vi ska hinna innan det är hemgång.

Björn Waller

Publicerad: 2018-07-20 00:00 / Uppdaterad: 2018-07-19 11:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7422

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?