I takt med att mainstreampartierna verkar få allt svårare att lyfta fram några faktiska idéer (se recensionen av George Monbiot här intill), och alternativen bara når framgång genom att gräva upp vidrigheter från historiens skräphög, samtidigt som en alltmer digitaliserad och individualistisk befolkning driver politiska kampanjer via Facebook, Twitter och på gatorna, blir det en fråga som känns mer aktuell. Visst går vi än så länge och röstar i väldigt höga antal, jämfört internationellt, men vilken roll fyller partierna för det politiska engagemanget de övriga 3 åren och 364 dagarna? Det är en viktig fråga, menar författarna till Digital Demokrati?. Partierna är själva grunden för vår representativa demokrati; om de verkar alltför upptagna med att rabbla ”vi tar folks oro på allvar” för att faktiskt lyssna på och interagera med de frågor väljarna bryr sig om, och om demokratins kohandelnatur upplevs som för långsam och kompromissvänlig i ett diskussionsklimat där varje ämne från miljö till invandring verkar vara en fråga om nationens omedelbara undergång, får vi allvarliga problem.

Därför har författarna skrivit en bok om hur partierna bör arbeta med sociala medier.

Utifrån första kapitlet, där de sätter upp en mycket större förtroendekris för partiväsendet, känns det lite som en antiklimax. Det är inte nödvändigtvis något fel i att avgränsa sitt ämne, ingen bok kan lösa alla världens problem på 219 sidor. Men när en bok börjar med att etablera ett glapp mellan den politiska diskursen och partiernas verksamhet, och sedan nästan uteslutande ägnar sig åt den officiella partikommunikationen på Twitter och Facebook i Sverige, känns det som om de missar sin egen poäng lite. Här finns så mycket annat de kunde ha tagit upp. En bok som heter Digital demokrati? tar alltså knappt upp varken icke-partibundna kampanjer som Stå Upp För Sverige och #jagärhär eller personvalskampanjer för enskilda kandidater, har inget att säga om populism, trollfabriker eller faktaresistens, och nämner bara världens mest sociale president Trump i förbigående utan att diskutera vilken roll hans twittrande faktiskt spelat i att göra om en politisk debatt. Det sägs knappt ens något om vilken sorts ämnen som diskuteras på sociala medier jämfört med andra arenor. I stället får vi flera kapitel om exakt hur ofta Miljöpartiets officiella konton twittrar och vad det säger om dem jämfört med Kristdemokraterna.

De saker de faktiskt tar upp är definitivt intressanta, även om en osökt undrar vilka partier som förväntas hinna ändra sin kommunikation utifrån en bok släppt 2 1/2 månad innan valet. Att partierna trots all sin närvaro på sociala medier i allmänhet saknar mekanismer för att ta in idéer från väljarna – att lyssna i stället för att bara prata eller svara på frågor – är minst sagt oroande, och även om deras förslag att se till hur t-shirtföretag crowdsourcar motiv känns lite väl förenklad rimmar den också väl med hur faktiskt framgångsrika politiska kampanjer (de tar upp Obama i samma tonlag som Monbiot tar upp Sanders) har drivits, men ännu mer digitaliserat.

Vore jag kommunikationsansvarig på ett av de tiotal politiska partier som har mer eller mindre realistiska förhoppningar om att nå riksdagen i höst skulle jag absolut läsa den här och fundera över vad jag kan ta med mig till EU-valet i sommar. Men lite paradoxalt för en bok om att lyssna mer på folket är jag lite osäker på vad resten av oss ska ha den till.