Hon har en skuld till Elin Wägner, menar Ulrika Knutson i förordet till sin biografi över journalisten, författaren, rösträtts- och fredaktivisten. För sjutton år sedan, i den fantastiska gruppbiografin om kvinnorna kring Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, Kvinnor på gränsen till genombrott, gillade hon henne inte, och skrev det också.

När hon nu ägnar Wägner en egen biografi är det inte längre fråga ”om att gilla eller ogilla”:

Den besvärliga Elin Wägner låter sig varken kramas eller ömkas så lätt, och vi kommer inte undan henne heller.

Vi behöver henne.

Vad är det då som är så besvärligt med Elin Wägner? Är hon besvärligare än andra framträdande kvinnor under 1900-talets första hälft? Att över huvud taget vara framträdande som kvinna under den här tiden – eller nästan när som helst i historien, för den delen – är väl just att vara besvärlig? Att inte följa mallarna? Kräva mer?

Jo, Elin Wägner kräver mer. Hon kräver kvinnlig rösträtt, men hon blir också besviken på att den inte förändrar mer.
Hon vill ha mer demokrati, en annan sorts demokrati. Hon vill ha fred, också när de allra flesta inser att det är dags att slå tillbaka nazisterna (de som inte ville slåss med dem, vill säga, sådana herrbekanta hade hon en del). Hon är varmt och personligt religiös, när det moderna vore att skaka av sig sådant, hon tror på fri kärlek, när konsekvenserna av sådant för kvinnor fortfarande är närmast omöjliga att hantera, och hon varnar för miljökonsekvenserna av modern teknik och livsstil hundra år för tidigt – eller om det kanske snarare var i tid? Helt ur fas med sin egen tid, i alla fall.

Hon ställer hårda krav, Elin Wägner. Inte minst på sig själv. Ibland är hon på väg att duka under för dem. Också där känns hon påfallande modern. Kanske mer ideologiskt driven än vad folk tenderar att vara nu för tiden. Här finns så många tankar jag skulle vilja följa vidare, så många av hennes böcker jag blir nyfiken på att läsa.

Ulrika Knutson är som alltid ett underbart trevligt, lite torrt humoristiskt och mycket bildat sällskap. Den besvärliga Elin Wägner knockar mig inte på samma sätt som Fogelstad-boken gjorde för sjutton år sedan, förmodligen för att jag känner igen mer av innehållet. Då kändes det nästan ofattbart att dessa upproriska kvinnoliv kunde levts för så länge sedan, nu ligger tiden på något sätt närmare mig. Det är inte så länge sedan. Vår egen tid är inte så radikalt annorlunda.

Vad som känns mest exotiskt är nog ambitionen. Vem vågar ens kräva fred idag, till exempel? Vidareutveckla och fördjupa demokratin?

Så mycket hon fick gjort, det där besvärliga fruntimret – och ville ännu mer!