Vi kastas in i en spårvagn där berättarjaget lyssnar på sin väninna som uppgivet berättar om den nya generaldirektören på Verket. Han har befordrat de manliga kontoristerna till chefer och de kvinnliga kamraterna har fullt sjå att hinna med arbetsuppgifterna med ännu fler chefer som ”springer i vägen”.

Huvudpersonen är iklädd nyinköpta blå silkesstrumpor och under väninnans utgjutelse under spårvagnsresan betraktas de båda av en man med stor näsa. De blå strumporna orsakar fler förvecklingar än någon kunnat ana. Det visar sig nämligen att mannen med den stora näsan på spårvagnen är självaste generaldirektören. Alltså han som befordrat de manliga kollegerna till chefer. Det här är en förvecklingshistoria och de blå strumporna hamnar i fokus för generaldirektören som inte uppskattar att han blivit baktalad. I offentlig miljö dessutom! Några dagar senare utför han något som närmast kan liknas visitering av de kvinnliga kontoristerna. En av dem blir inkallad enskilt till generaldirektörens rum där hon hotas med att bli omplacerad till Haparanda. En ganska avsevärd distans från Stockholm och de kämpaglada väninnorna.

Novellen är en liten förvecklingshistoria med inslag av humor. Under ett kort ögonblick är jag på väg att sätta en etikett på novellens huvudkaraktär. Så käck hon är! Så lik Sickan Carlsson från de gamla svartvita filmerna i Stockholmskvarteren! Jag ser framför mig hur en regissör skulle kunna iscensätta novellen till ett ljust drama med optimistiska, unga hjältinnor som använder sin list för att få behålla sin tillkämpade position.

Men mellan raderna i den humorfyllda prosan anas outtalade frågor som rör det liv hon ser omkring sig. Varför i hela friden ska det vara skillnader mellan män och kvinnor? Vem vill inte tjäna sitt eget levebröd? Vem vill inte bli omtyckt bland sina vänner? Och det manliga könet är intressant i fysisk bemärkelse – vi talar om hångel – men vår bokhjältinna har förstått konsekvenserna om en kvinna visar sina egna lustar för öppet.

Elin Wägner har behandlat temat redan i Norrtullsligan som recenserats på dagensbok.com tidigare här. Då var året 1908. I Novellixnovellen har vi hoppat fram några decennier och klarat av andra världskriget, då kvinnor fick tillträde till arbetsmarknaden när männen var inkallade. Ja, den påläste vet att lönerna sattes betydligt lägre för kvinnor som utförde männens arbetsuppgifter. Ett sjujäkla problem som hänger kvar fortfarande långt in på 2000-talet.

Samhället uppvisar en lång historia av skev fördelning av löner och villkor mellan män och kvinnor. Skevheten tycks bestå trots kunskap och information. Oavsett plats på jorden. Vad är det män upplever går förlorat när kvinnor beträder områden som tidigare varit förbehållna män? Oräkneliga gånger har jag hört kommentarer om att kvinnor borde gå klädda i kjol, kvinnor borde vara nöjda med vad de uppnått fram till nu, kvinnor borde ta sig ett glas vin och slappna av … Eller hur?

Elin Wägner var något på spåren i sin författargärning. Hon lyckades teckna trovärdiga människor som ville leva ett liv efter eget huvud. Arbete, vänskap, kläder som glipar och visar upp hud MEN i ett sammanhang där BÄGGE parter vill. Skulle det vara för mycket begärt?

Sist men inte minst. Tack Elin Wägner, för de många timmar av engagemang och aktivt opinionsbildande arbete som du ägnade åt kampen för kvinnlig rösträtt.