Utgiven | 2016 |
---|---|
ISBN | 9879127150065 |
Sidor | 119 |
Först utgiven | 1974 |
Illustratör | Johanna Hellgren |
I denna nyutgåva av Katarina Taikons självbiografiska barn- och ungdomsbok Katitzi Z-1234 har den romska flickan Katitzi hunnit bli 12 år. Tillsammans med mina söner, sju och nio år gamla, börjar jag att högläsa boken.
Katitzi lever tillsammans med sina syskon, sin pappa, sin styvmor och den stora brokiga släkten i ett läger vid Tantolunden i Stockholm. Ute i världen rasar andra världskriget och till lägret kommer Katitzis släkting Zoni som en dag berättar för Katitzi om de vidriga upplevelser hon bär med sig från sin tid i Warszawas ghetton och Auschwitz:
- I Auschwitz såg jag en gång hur en officer sprättade upp magen på en havande kvinna med en bajonett. Fostret var fullgånget och föll ut… ut på marken… officeren… Zoni tystnade.
Ungefär här börjar jag censurera min högläsning. Barnen i soffan runt omkring blir alltmer bleka och får svårt att sitta stilla. De frågar om andra världskriget, de frågar om ondska, och när vi kommer till passagen där Zoni berättar följande:
Soldaterna slet upp le rom ur tälten och vagnarna, och de som var för svaga och sjuka krossade de huvudet på med gevärskolvarna. Andra sköt de. Soldaterna såg inte ens arga ut när de gjorde det. Likgiltiga, eller med ett överlägset hånleende. En fnysning och en skalle krossades.
Ja, då ser jag på deras förskrämda ansikten att även om jag utelämnar de värsta detaljerna så är det dags att sluta högläsa boken för dem. Vi samtalar en god stund till om ondska, om rasism och vilka övergrepp mot romer och andra minoriteter som sker idag. Jag försöker förklara och förklara, men till slut känner jag mig högst otillräcklig. För vem är jag att förklara världens ondska? Desperat drar jag till med att även i Sagan om ringen finns ondskan, men de kontrar med att orcherna, ja de är ju mer mysigt obehagliga, det här är något helt annat.
Så jag läser vidare i boken på egen hand och slås av den brutala realismen, här utelämnas inga svåra detaljer. Katitzi förlovas, hon mobbas i skolan och misshandlas av sin styvmor. Det är smutsigt, kallt, dragigt och fattigt. Men också i detta som till att börja med framstår som ett helvete framkommer ett ljus; Katitzi har en ovanlig resning och en självkänsla som får det mesta runt henne att trots allt glimma. Dessutom ger det henne en aldrig sinande ström av vänner.
Om kvällen när jag sträckläst boken på egen hand och ligger med bilderna fladdrande framför ögonen börjar jag fundera. Vad är det som gör att det blev övermäktigt för mig och pojkarna att fortsätta läsa boken. Jag vet att jag på egen hand läste hela serien om Katitzi när jag var i åttaårsåldern. Det berörde mig, men det framkallade inga mardrömmar om natten. Men mina egna barn reagerar helt annorlunda. Skyddar jag dem från världens verkliga grymheter samtidigt som de i högre grad exponeras för den fiktiva ondskan? Gör det ondskan till något mer lättsmält? Är det moraliskt riktigt att skona dem från världens verkliga grymhet? Jag vill naturligtvis ropa ja med hög röst, men tvekar ändå.
Till Katitzi Z-1234 kommer en lärarhandledning som går att ladda ned gratis från förlagets hemsida. Jag tittar på den en av de kommande dagarna och funderar på om jag skulle kunna läsa boken i en klass? Ja, det skulle jag, för det är verkligen en högkvalitativ bok som väcker frågor. Men för att jag skulle göra det skulle det dels kräva en äldre klass, allra minst en femma, och dels skulle även andra världskriget samt romska sedvänjor vara något som jag gav dem en förförståelse kring. För utan det blir lätt boken enbart skrämmande och oförklarlig. Rätt bearbetad tror jag däremot att den kan väcka intressanta frågeställningar.
Publicerad: 2017-03-09 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-07 22:51
En kommentar
Nu finns det ett torg på Henriksdalsberget som kallas efter henne: https://vastrasicklao.se/2021/07/01/katarina-taikon/
#
Kommentera