Katitzi är bara tolv år, men har redan ett jobb som diskplockerska på Konsums personalmatsal. Hon är nöjd och omtyckt och kommer hemifrån, ifrån lägret i Tantolunden, om dagarna, och inte minst ur vägen för pappa Taikons fru, ”tanten”, som alltid är i luven på makens barn från det tidigare äktenskapet. Så försvinner pengar från lunchrestaurangens kassa, och Katitzi blir genast anklagad, fast hon är oskyldig. Det vet väl alla hur sådana som hon är. Tjuvaktiga zigenare.

Det är Stockholm och efterkrigstid och nu finns ingenting som skyddar Katitizi från tantens hårda nypor och elaka trakasserier. Snart blir situationen hemma ohållbar. Samtidigt tjatar Sara, en annan romsk familjs inofficiella överhuvud, om att få Katitzi till svärdotter. Pappa Taikon, sjuklig och vanmäktig inför sin hustrus nycker, tänker att det nog är den bästa lösningen. Så Katitzi blir gift. Tolv år gammal.

Snart inser hon att ingenting av det hennes nyblivne make, tjugoårige Lazi, utlovat stämmer. Hela hans familj bor i ett skruttigt och isolerat tält där hon förväntas såväl dra in pengar på spådomar som göra allt hushållsarbete. Hon har närmast kommit ur askan i elden, för nu är hon någons fru, och Lazis löften om att inte röra henne förrän hon blivit äldre är inte mycket värda. En natt när han kommit hem full och gett sig på henne får Katitzi nog och ger sig av, men vart ska hon ta vägen?

Kontrasten mellan Katarina Taikons raka, enkla berättande och Katitzi barnbruden & Katitzi på flykts brutala ämne är slående. Det gäller inte minst samhällets flathet inför det Katitzi råkar ut för. Nej, men zigenare är ju inte som svenskar, invänder flera samhällsrepresentanter, vi kan inte lägga oss i deras konstiga seder hur som helst. Någonstans har pendeln slagit om från rent överförmynderi till en sort missriktad respekt – kanske mest som ursäkt, för att slippa befatta sig med problemen? – där individens rättigheter, frihet och livsdrömmar får sitta emellan.

Böckerna om Katitzi måste visserligen räknas som moderna klassiker i svensk barnlitteratur, men Katitzi barnbruden & Katitzi på flykt hade lika gärna kunnat skrivas som ett angeläget debattinlägg idag. Vem bestämmer vad som är någons ”kultur” och får det verkligen ske på bekostnad av (inte minst kvinnors och flickors) grundläggande mänskliga rättigheter?