När min mamma blev vuxen och själv hade fått barn började hon kämpa för att alla romer skulle ha samma rättigheter som andra svenskar. Det blev en lång och svår kamp och hon mötte många vuxna som hade fördomar. Efter ett tag bestämde hon sig för att skriva för barn och ungdomar eftersom hon var helt säker på att det var ni som skulle kunna förändra synen på romer och alla andra människor som blev utsatta för trakasserier och fördomar.

Så skriver Katarina Taikons dotter i förordet till nyutgivningen av de två första böckerna om Katitzi. Själv född på 1970-talet har böckerna om Katitzi varit en viktig del av min slukarålder. Jag läste alla böcker, såg teves dramatisering av dem och hade till och med seriealbum. Uppvuxen i en homogen miljö var det dessa böcker som introducerade mig i ämnen som fördomar, främlingsfientlighet och rasism. Katitzi lärde mig hur rasistiska fördomar blir ett fängelse för den drabbade. Det omgivande samhället pekar finger och säger ”de vill inte att deras barn skall gå i skolan och därför vill vi inte ha dem i skolan”. ”De har resandet i blodet och därför vill vi inte ha dem bofasta hos oss”. Katitzi har följt mig som måttstock när jag hör om hur ”de” är. Jag tycker därför att det är en välgärning att NoK nu ger ut böckerna på nytt.

Totalt skrev Katarina Taikon 13 böcker om Katitzi och den första utgåvan innehåller seriens två första böcker: Katitzi och Katitzi och Swing.

I den första boken möter vi Katitzi på ett barnhem när hennes pappa kommer för att hämta hem henne till familjen. Vi följer hennes försök att förstå och sätta sig in i sin nya identitet som rom och vänja sig vid det kringflackande liv det innebär att ständigt jagas från plats till plats.

I den andra boken befinner sig familjen i trakterna kring Umeå. Det är en bok med ett större underliggande mörker och någonstans i bakgrunden pågår andra världskriget. Katitzi får ett större ansvar för familjens försörjning och hennes älskade storasyster och trygghet i livet gifter sig och flyttar ifrån lägret.

En särskilt intressant figur i boken är ”tanten”, Katitzis styvmor. Hon är inte rom utan har förälskat sig i Katitzis far och lämnat ett tryggt bofast liv för att jagas runt med sin nya familj. Tanten hanterar situationen genom ständiga migränattacker, ilska och elakheter. Hon har en fördel framför den övriga familjen i att hon ibland kan klä sig i andra kläder och släppas in på restauranger och hotell och på så sätt pausa från det utsatta romska utanförskapet. Tanten blir på något sätt ett levandegörande av samhällets fördomar mot romer. Katitzis bror sammanfattar det så här när han tänker på ett eventuellt äktenskap med sin fästmö:

Hon var beredd att lämna sina föräldrar för att följa Paul till jordens ände. Men Paul ville inte till jordens ände. Han ville ha fast bostad, och det tyckte inte Inga Maj var romantiskt. Romantiskt? Hur skulle han kunna förklara för Inga Maj att det inte var romantiskt att tvingas leva på det här viset. Pauls styvmor hade kommit underfund med det, men då var det redan försent och han ville inte se Inga Maj bli som tanten.

Om omläsningen fungerar? Det är ju ibland lite vanskligt att läsa om de där böckerna man älskade som barn, det är ju inte alltid de håller. Men jag tycker att de här böckerna gör det även om jag förstås läser dem på ett annat sätt som vuxen. De är mörkare än jag minns dem, men jag antar att det var det där verklighetsmörkret och att någon berättade något som var hemskt på riktigt som var det som fångade mig även som barn.