Krönika

Att plötsligt vara suspekt

Härom veckan kom jag hem från en resa i Japan. Strax innan jag åkte var dagens nyhet Ekots undersökning av diskrimineringen på svenska bensinstationer. Utsända romer försökte få hyra en bil. På 22 ställen, ganska exakt var tredje, blev de nekade. Inte rakt ut. Man bara ljög dem rätt i ansiktet om att det inte fanns lediga bilar, bara för att strax efteråt gladeligen presentera ett stort urval lediga bilar till det som numera kallas ”etniskt svenska” kunder.

Jämförelsen med min Japan-resa är direkt löjlig. Det handlar nog mest om att de där berättelserna i Ekot om att ständigt behandlas som suspekt, de där dagen på bensinstationen bara är en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka, biter sig fast. Och om att i min brevlåda precis när jag kommit hem igen landar Lawen Mohtadis lilla biografi över Katarina Taikon, mest känd åtminstone för min generation som författare till den självbiografiska barnboksserien om Katitzi.

Japan är ett av de vänligaste, trevligaste – och fräschaste – länderna jag varit i. Men jag är en främling där. Språken jag kan är nästintill värdelösa för att ta sig fram. Jag förstår inte ens de mest basala tecken, och till och med mitt välfyllda Visa-kort visar sig vara skärrande svårhanterbart: ”Japanese issued Visa only” står det på de flesta bankomater. På flygplatserna hamnar vi ständigt i de långsamma köerna. Vi måste noga redogöra för våra ärenden, fylla i blanketter. Garantera att vi har någonstans att ta vägen. Att vi inte är terrorister (man undrar ju om de fångar många terrorister med de blanketterna?) Att vi lovar att åka hem snart igen.

Katarina Taikon var förstås en främling i Sverige lika lite som de där romerna i Ekots reportage. De har levt här i generationer, har rätt språk och rätt pengar. Ändå duger deras pengar tydligen inte till något så vardagligt som att hyra en bil.

Jag minns hur exotiskt jag tyckte det var som barn när Katitzi och hennes syskon fick slåss för att få gå i skolan. För att få gå i skolan. I Sverige.

Ännu tycks den svenska skolplikten ibland sitta liksom lite lösare för romska barn. Ändå uträttade Katarina Taikon och hennes generation storverk på den punkten. Bland andra.

Lawen Mohtadi beskriver i sin bok Taikon som aktivist, vid en manifestation i Stockholm 1964 faktiskt sida vid sida med Martin Luther King. Hon var en av våra riktigt stora människorättskämpar – som bokens baksidestext avslutar med ”fortfarande stor aktualitet”. Det är en beskrivning som tyvärr närmast understryker sig själv.

Ella Andrén

Publicerad: 2012-10-31 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 15:40

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?