Recension

: Pennskaftet
Pennskaftet Elin Wägner
2021
Bakhåll
7/10

Kvinna med huvud och penna på skaft

Utgiven 2021
ISBN 9789100133825
Sidor 234
Först utgiven 1910

Om författaren

Elin Wägner

Författaren, journalisten och akademiledamoten Elin Wägner (1882–1949) räknas som en av kvinnorörelsens viktigaste föregångare. Hon var aktiv i kampen för kvinnors rösträtt och engagerade sig även tidigt i miljö- och fredsfrågor. Elin Wägner debuterade litterärt vid 25 års ålder.

Sök efter boken

Författaren Elin Wägner var en av dem som tappert stred för att Sveriges kvinnor skulle få rätt att rösta i riksdagsvalet. Hennes rösträttsroman Pennskaftet skapade rabalder och blev en veritabel kioskvältare år 1910.

Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga snärtiga flygblad, få till eldiga upprop i dagspressen, hålla ordning på föreningens korrespondens samt kuska land och rike kring på så kallade ”predikoturer” och propagera för ”kvinnosaken” i godtemplarsalar och andra samlingslokaler. Mötena kunde ibland bli stökiga, med åhörare som avsiktligt gick in för att störa ordningen. Man passade också på att bilda lokala rösträttsföreningar.

Arbetet för kvinnlig rösträtt var många gånger motigt och otacksamt. Det är inte bara förvånande, utan också skrämmande att läsa om det starka motstånd som rösträttsivrarna mötte, inte minst från kvinnor, mestadels hemmahörande i över- och arbetarklass.

Läsaren får följa med när titelkaraktären Pennskaftet – med varierande framgång – kränger rösträttstidningen på stan. Responsen skiftar, alltifrån att man försöker kalla på polis till glada tillrop.

Synpunkterna för och emot kvinnlig rösträtt illustreras av romankaraktärernas argumentation. Mycket kan man nu för tiden inte låta bli att dra på munnen åt.

Hur skulle tillståndet bli i hemmen? Ni vet, mannen tycker inte om att bli motsagd i sådana frågor, som han är van att bestämma ensam över, om nu hustrun och döttrarna hade andra synpunkter än han själv, så skulle det ju bli ständiga strider och ingen ände på split. Om så till på köpet hushållet bleve försummat, så är jag rädd, att han blev så ursinnig, att han begärde skilsmässa dagen efter valen.

”Pennskaft” var benämningen på kvinnliga journalister när förra sekelskiftet var nytt. Elin Wägner (1882-1949) var själv ett pennskaft, då hon började sin journalistbana på Helsingborgs-Posten 1903. Barbro Magnus, som romanfiguren Pennskaftet egentligen heter, skriver för den Frisinnade Morgontidningen för ett arvode på tio öre raden.

Pennskaftet är gladlynt, söt, kaxig, snabbtänkt, impulsiv, godhjärtad och självförsörjande. Begreppet ”yrväder” kommer för mig, säkert hämtat från någon gammal flickbok. Hon representerar ”den nya kvinnan” och brottas med de förutfattade meningar som folk hade om yrkesarbetande kvinnor, vilka lätt uppfattades som omoraliska.

Av ekonomiska skäl hyr Pennskaftet ett litet rum på pensionat, vilket hon till på köpet tvingas dela med en osympatisk rösträttsmotståndare, som ägnar sin tid åt att mot betalning skriva tidningstexter i syfte att skada kvinnosaken.

På pensionatet träffar hon en ung arkitekt vid namn Dick Block. Han visar genast intresse för Pennskaftet, som han till en början får för sig vara lättfotad. Hon sätter honom snart på plats och det slutar med att de båda blir djupt förälskade. Dessvärre har de inte de ekonomiska förutsättningarna som behövs för att de ska kunna gifta sig.

Romanen ventilerar inte bara rösträtten, utan också andra brännande frågor i samtiden, som sexualmoralen. Den ogifta kvinnan var sårbar i en tid utan preventivmedel och då inte mycket behövdes för att hon skulle betraktas som en ”fallen” kvinna. Man får sig som läsare en rejäl tankeställare när man inser att mycket av det som vi idag tar för givet, som rätten till sin egen sexualitet, rösträtt, löner som går att leva på etcetera var något av en utopi för hundraelva år sedan. Det är faktiskt bara några få generationer bort.

Förlaget Bakhåll har gett ut en stilig nyutgåva av Pennskaftet. Foton på författaren själv i unga år pryder omslaget och boken avslutas med ett insiktsfullt efterord av kulturjournalisten Ulrika Knutson.

Ingrid Löfgren

Publicerad: 2022-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2022-03-14 20:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8738

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?