Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv.

I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan sina olika delar av livet.

Rälsens sinnrika
förälskelse

Fortfarande leva
och ännu dö

Vardagen är ständigt närvarande, med en matkasse i handen eller vid fötterna, men det handlar också om sjukhus, hjärtinfarkt och död – och kärlek, och längtan.

Det måste finnas ett sätt
att rädda älskling

Köra tunnelbanan baklänges

Förare är Karon, färjkarlen från den klassiska mytologin – han som tar med de döda över floden till dödsriket.

Det står fuck sthlm i tusch
på instrumentbrädan

I stället för den vanliga, grekiska gestaltningen med skägg, stav och båt möter vi här en Karon med nagellack på strumpbyxornas maskor och en matkasse i handen.

Nagellack på maskorna
nya knappar
samma gamla rock

Väntar i rulltrappan
där eftertanken blir en söm
Den går upp på nytt

Karon må ha bytt stil, men det är ändå samma gamla rock som de nya knapparna är fästa vid. Resan går inte över Styx eller Acheron, inte på samma sätt från flodens ena strand till den andra, utan längs tunnelbanans vindlande nät. Här är det inte bara Karon själv som tar sig fram och tillbaka, om och om igen, utan även resenärerna. Resan, precis som eftertanken, som går upp på nytt.

För den som känner till Stockholm är platserna bekanta: Stadshagen, Rissne, Gullmarsplan, Hallonbergen och Solna strand, Centralstationen (men också Republique). Men dikterna rör sig också ut från underjorden, till en veranda och träleksaker, klipphällar och vågstänk, stjärnor och grus, skogen. Lejoninna och gyllene päls i ögonen. Åhléns och gamla män.

Gamla män tittar på byggen
med plastpåse i händerna
nyfikna vid en grop
svindeln
genom trasiga lungor

Det kan vara mjölk i eller handskar