Recension

: Dröm, baby, dröm
Dröm, baby, dröm Jenny Tunedal
2022
Wahlström & Widstrand
8/10

Febriga drömmar om död

Utgiven 2022
ISBN 9789146239239
Sidor 118

Om författaren

Jenny Tunedal (född 1973) debuterade som poet med Hejdade, hejdade sken 2003. Därefter har hon gett ut bland annat Kapitel ett (2008), Mitt krig, sviter (2011) och Rosor skador (2017). Tunedal är också verksam som litteraturkritiker och översättare, och har varit redaktör för litteraturtidskriften Lyrikvännen.

Sök efter boken

Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm är en feberdröm om det som inte går att förnimma i vaket tillstånd. Enligt drömmens logik väcks bilder som skaver mot varandra, men tillsammans bildar mening och uppenbarelse. Det är en tidvåg av svärta och sorg; drömmar vävda med tunna silvertrådar till ett elegant sorgflor.

I sin senaste diktsamling Rosor skador behandlade Tunedal demens och sorg. Denna nya samling dikter är en djupdykning i samma ämne, med jungianska och freudianska undertoner: här spelar Elektra i flera av scenerna, Oidipus dyker upp då och då och familjen: modern, fadern och systern ligger i fokus. Men här finns också baby, i fetstil, med återkommande mellanrum – dikter i ett mer direkt tilltal som förankrar samlingen hos någon – ett barn? En älskare? Ett yngre jag?:

Hej lilla vårdnadstagare
Jag spottar ut dig så att du kan vara
En ljus och mycket liten spillra
Sprillans ny

Tunedal lånar och (åter)använder ord från andra för att få fram drömmens tunga bilder och innebörder: här finns Louise Glück såväl som Sylvia Plath, tillsammans med flera andra som alla smälter in sömlöst i Tunedals språk och ton. Samlingen är indelad i fem delar, var och en inledd med ett citat som får fungera som anslag till dikterna som följer.

Det är tungt som sammet, snudd på gotiskt stundvis, men dikterna tillåts aldrig bli för mastiga: Tunedal bryter sina noggrant uppmålade illusioner med nonchalanta inslag som tar ned dikterna på jorden och speglar människans handfallenhet inför döden. Ett tydligt exempel är slutet på dikten ”Den där flickan är en överdrift i beskrivningen av språket som ett uppror”:

(…)
Regnet låtsas inte i den här stan
Längtan rimmar på fängslad
Träden har inga grenar
Jag borde också vara död

Javisst
(…)

Trots att döden spelar huvudrollen i samlingen blir den aldrig särskilt nedslående. Tvärtom hänförs man av Tunedals förmåga att vränga bilder mot varandra och hitta nya vägar in i ord, tankar och teman som redan skrivits, som redan tänkts, men som – uppenbarligen – är outtömliga. I slutändan blir döden inte mer än ett sorts grundtillstånd som måste finnas för att det där andra – orden, tankarna, drömmarna och känslorna, ska kunna existera. Och där vill man gärna befinna sig i Tunedals sällskap.

Nadja Gollbo

Publicerad: 2022-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2022-07-07 17:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8826

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?