Efter att ha bott utomlands i mer än halva mitt liv, så kan jag inte sluta älska riktiga svenska böcker på papper. E-böcker på läsplattan i all ära, men det är inte samma sak! Det där habegäret som kickar in när jag besöker en svensk bokhandel ”på riktigt” är ett av mina guilty pleasures i livet.

Förmodligen är det är fler än jag som under årens lopp lärt sig att det är stört omöjligt att köpa färre än fyra pocketböcker – bokhandelns erbjudande ”köp fyra betala tre” har grävt sig in i mitt blodomlopp och det skulle förmodligen kännas som om jag bara gratulerade ett av mina tvillingbarn på födelsedagen, om jag bara skulle köpa färre pocketböcker än fyra.

Problemet dessa böcker genererar, är att de tar över alltför stor del av boytan i radhuset vi bor. Det finns Billy- och Ivarhyllor lite varstans men oavsett var hyllorna står, så är grundfrågan densamma: är det rimligt att låta böckerna ta så mycket plats? Måste man spara på alla dessa utlästa böcker, som man med handen på hjärtat med all sannolikhet inte kommer att läsa om? De kan knappast ses som en investering, pocketböcker genererar inte något värde ju äldre de blir. Det är ju inte direkt signerade originalutgåvor i läderband vi pratar om i mitt fall. Inget känns så b-aktigt som förra årets pocketböcker. Det skulle möjligen vara förrförra årets.

Minns ni ordningsgurun Marie Kondo? Det var ju hon som fick ”alla” att börja ägna sig åt decluttering och fundera på om ägodelarna gjorde en lycklig. Jag är hennes mardröm, när det kommer till böcker. Jag har så svårt att skiljas från mina bokstavsvänner och tycker att alla på något sätt gör mig lycklig. Min elegantaste lösning hitintills är att frikostigt låna ut böcker och i hemlighet hoppas att de inte kommer tillbaka, utan träffar nya läsare i stället för att samla damm med Billy och Ivar hemma hos mig.

Texten har tidigare varit publicerad i Magasinet SMUL nr 7, 2017.