Gästrecension

: Blodbilder
Blodbilder Charlotte Qvandt
2020
Lil'Lit Förlag AB
6/10

Poetiska stillbilder om liv och död

Utgiven 2020
ISBN 9789198505085
Sidor 79

Om författaren

charlotteqvandt

Charlotte Qvandt (född 1983) är verksam som poet och brottsutredare i Stockholm. Hon debuterade 2007 med Söka min mors ro och har också gett ut Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en (2011) och diktsamlingen Epikris/ (2016). Qvandt var tillsammans med Anna Jörgensdotter redaktör för antologin Om detta sjunger vi inte ensamma (2016). 2018 kom hennes första roman, Strålgångar, ut.

Gästinformation

Louise Buenafe Mistén gör i år klart sina studier på Författarskolan, där hon arbetat med en deckarroman. Louise är estradpoet och spoken word-pedagog, och frilansar även som skribent, kritiker och essäist.

Sök efter boken

Blodbilder är Charlotte Qvandts senaste diktsamling, som kom ut under hösten 2020. Den inleds med ett citat från Jenny Tunedals Mitt krig, sviter (2018): ”Vet du om att du kommer dö”. Det sätter stämningen. Slår an en ton som sedan finns med på varje sida. Liv och död. Kropp och förfall. Våld och skador.

Dikterna sträcker sig över 76 sidor och är en samling ögonblick från en brottsplats. Eller kanske flera olika brottsplatser. Det som först ter sig som en kronologiskt berättad historia, om än mycket fragmentariskt, verkar senare vara utsnitt från olika situationer. Det gemensamma är att våldet brett ut sig på var och en av platserna.

Boksidorna möter mig med poetiska stillbilder. Det är en bekant miljö genom alla tv-serier och kriminalare jag sett. Ändå är det något helt annat. Det finns något skört och ömtåligt i det obevekliga bildspråket. Qvandt har lyckats skildra det som få filmkameror visar. Det är som att kunna läsa mellan raderna. Min bild av det forensiska arbetet kommer kanske lite närmare verkligheten än förut.

Man ser hur landmärken har spridit sig:
Stötvis, olika djupt, slumpmässigt, pudrat
Blodet är människans mjukaste vävnad
Luften är också materia genom sitt motstånd

I dikterna blir det tydligt att detta är någons verklighet. Någons vardag. Någon måste lära sig att leva så nära allt detta blod och våld, måste utreda brottet och sedan kunna hantera det som händer efteråt.

Brottsplatsen tar olika tid att lämna den som beträtt den
[…]
Den biter sig fast
Den blixtrande minnesbilden är född

Vissa fraser drabbar mig omedelbart. Andra måste jag jobba mer för. Det här kan vara en styrka, eller en svaghet, beroende på bokens läsare. Mitt favorituppslag finns någonstans i mitten:

Våldet är en inympad art
och har växt i stötar under lång tid

Vägen ur kärnan har i allmänhet passerat snabbt
Ytan är hård och bryts utan ånger
Bröd eller ben

Jag är inte helt säker på vad indelningen av de olika texterna innebär. Kanske olika sidor av våldet? Kanske offer gentemot förövare? Noterar att titelordet nämns först på sista sidan, så jag har provat att läsa dikterna i omvänd ordning. Först tycker jag att tidslinjen blir mycket tydligare på detta vis, men efter ett tag är jag osäker.

De olika teman som genomsyrar boken finns också på omslaget. Rödgula fläckar som flutit ut. Jag tänker på blodkanaler och nerver. På ådring. På kroppar och trädens tunna blad. Jag tänker på att våra kroppar fortsätter ut i rymden och är en detalj bland de massiva himlakroppar som utgör universum.

Charlotte Qvandt är inte ett bekant namn för mig sedan tidigare. En kort presentation går att finna på omslaget, och en snabb googling senare vet jag att Qvandt, förutom att skriva både skönlitterärt och poesi, arbetar som brottsutredare. Det förklarar att texterna känns riktiga. Trovärdiga. De innehåller många tekniska detaljer, och det märks att Qvandt kan sin sak. Bakgrunden kan också förklara det avståndstagande språket. Byråkratin. Myndighetshanteringen av obrukbara kroppar. I dikterna finns inte ett enda tilltal, och inte ett enda subjekt. Det finns inga namn, och det utredande teamet nämns bara i allmänna drag.

Man kan förhålla sig till undersökningen som en erfarenhet
Man förväntar sig logiska slutsatser
Det ska finnas en början, en mitt och ett slut
Man behöver inte vara försiktig med platsen
när undersökningen är färdig

Det är ett hantverk i sig att helt och konsekvent utelämna karaktärer på det sättet. Men det kan också vara anledningen till att jag ibland upplever texterna svåra att nå fram till. Det kan även vara orsak till att jag inte är helt säker på vad jag bär med mig efter min läsning.

Kanske att våldet är en egen energi som inte tar slut, det uppstår bara i nya former. Ingen av dikterna inger nämligen något särskilt hopp, eller hintar om någon ljusning. Den som drabbas av våldet måste sedan tackla den kraften på egen hand, helt enkelt.

Louise Buenafe Mistén

Publicerad: 2021-06-05 00:00 / Uppdaterad: 2021-06-01 18:52

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #8483

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?