Den chilenska nationalblomman copihue är återkommande i Lizette Romero Niknamis debutbok De försvunna. Det är en blomma med röda (eller ibland vita) klockor, hemmahörande i den Valdivianska regnskogen som finns i södra Chile och på gränsen in i Argentina. Att just en slingrande klätterväxt är en av de saker som väver samman den här prosalyriska långdikten är knappast någon slump.

Vi möter Neftalí och Tatiana, båda födda i 70-talets Chile och som båda kommer till Argentina innan de till slut växer upp i det kalla, platta, vita Sverige. Båda har erfarenhet av att en förälder oförklarligt försvinner – en vuxenvärlds opålitlighet där föräldrar och andra anhöriga och bekanta utan förvarning plötsligt är borta, där ingen vill eller kan tala öppet om vad det är som händer, där de vuxna har nog med att få sina egna liv att hålla ihop.

och det hade varit många gånger som Tatiana kanske hade försökt fråga om sin pappa, kanske om vart han tagit vägen, och om han skulle komma till Argentina, och senare när åren hade gått, om han skulle komma till Sverige, och då det i Tatianas mammas ansikte öppnats som mörkt någonstans inifrån, och det hade inte längre funnits frågor

Fristaden släpper inte taget så lätt när barnen växer upp i det nya landet, där de tillägnat sig det nya språket och den nya kulturen. När Neftalí själv får barn är det ett barn utan kuppen i sig, utan floderna och bergen.

En annan röd tråd genom boken är våldet. Neftalís pappa som slår och slår, Tatiana som vet hur hon ska försvara sig mot skinnskallarna. Men våldet börjar inte där, varken med Tatiana eller med Neftalís pappa. I Romero Niknamis lyriska väv framträder det slingrande mönstret tydligt, bakåt till det politiska våldet i 70-talets Sydamerika och ännu längre bakåt, till en tid när européer som förskönande omskrivs som erövrare med obegriplig grymhet stal ett land som inte var deras och nu lever vi, alla, här, i följderna av det våldet, eftersom allt hänger ihop.