Recension

: Vattendansaren
Vattendansaren Ta-Nehisi Coates
2020
Norstedts
9/10

Alla är underställda slaveriet

Utgiven 2020
ISBN 9789113101910
Sidor 406
Orginaltitel The Water Dancer
Översättare Eva Åsefeldt
Först utgiven 2019

Om författaren

Ta-Nehisi Coates föddes i Baltimore 1975. Han är utbildad på Howard University och har skrivit för en mängd tidskrifter, inte minst The Atlantic. Som författare debuterade han 2008 med memoarboken A Beautiful Struggle. På svenska finns Mellan världen och mig (2016), Till skadeståndets försvar (2016), Vi hade makten i åtta år (2019) och romanen Vattendansaren (2020). Coates har också skrivit en hel del Marvel-serier.

Sök efter boken

Ta-Nehisi Coates första roman, Vattendansaren, är en sådan där bok som jag sett fram emot så mycket att den, när den väl kommer, blir liggande ett tag, eftersom det känns så läskigt att få veta på riktigt om den lever upp till mina skyhöga förväntningar. Hans fackböcker, Mellan världen och mig och Vi hade makten i åtta år, hör till de mest skarpsynta samhällsbetraktelser jag läst. Någonsin.

Hur ska det bli i romanform, tro? Det kan ju bli stolpigt. Smarta politiska tankar klädda i alltför tunna kostymer. Plakatlitteratur.

Men nej. Nu tänker jag att jag faktiskt borde ha vetat bättre. En författare med sådan fingertoppskänsla för nyanser blir inte stolpig. En författare med sådan språkkärlek och människokärlek blir inte platt. Coates är oerhört påläst, men också djupt engagerad, både i de bredare historiska företeelser han skildrar och i människorna.

För mig börjar det ändå en smula trögt. Romanens första meningar är inte att leka med, och jag skulle önska att översättare (denna är ändå mycket bra) kunde vara något friare i sin meningsbyggnad. Vad som är en rimlig mening på engelska (för att inte tala om franska eller tyska, vad jag förstår) är inte nödvändigtvis det på svenska. Mitt i handlingen, mitt i romanens övernaturliga inslag – ja, för det finns ett sådant också – så har jag lite svårt att ta mig in.

Dagen efter att jag läst ut boken går jag tillbaka och läser om de här första sidorna, och då vet jag inte riktigt vad det var som kändes så tungt. Ja, det är ganska diffust, och väldigt intensivt. Fullkomligt matat med de teman som bär hela romanen. Möjligen lite mycket på en gång.

I denna inledningsscen är huvudpersonen Hiram på hemväg. Han kör sin vite herre, Maynard Walker, och glädjeflickan denne plockat upp efter en dag på kapplöpningsbanan. Det är 1800-tal i Virginia. Hiram och Maynard är halvbröder, den ene svart och den andre vit. Det betyder naturligtvis att medan den ene – en tjurskallig och bortskämd odugling – är förutbestämd att ärva inte bara lantegendomen de bor på, utan även den mänskliga boskap som sköter den, är den andre – en betydligt mer begåvad ung man – förutbestämd att ingå i dessa ägodelar.

Just som de färdas över en bro som Hiram vanligtvis försöker undvika, därför att så många av hans anhöriga sålts och försvunnit över den, inträffar något. En tät dimma och ett blått ljus lägger sig över sällskapet. Plötsligt befinner de sig i den iskalla floden, och just som allt hopp verkar ute räddas Hiram också ur den. Det har med det blå ljuset att göra, och med minnen han, som annars minns allt, förträngt, men det är en kraft som det kommer att ta honom ett långt arbete att förstå och hantera. En kraft på gränsen till frihet.

Det här övernaturliga inslaget tar tid för mig att riktigt acceptera, det ska erkännas. Det är en vacker och träffande bild, jag kan se det. Samtidigt är den historiska berättelsen, den om Hiram och människorna i hans liv, om hur slaveriet genomsyrar och påverkar allt och alla, så otroligt stark och väl skildrad i sig. Här finns så många intressanta karaktärer och spännande intriger – frihetskamp, kärlek, självständighet och beroende – att det känns fullständigt omöjligt att göra dem alla rättvisa i en enda liten recension.

Vattendansaren är en roman i ordets allra bästa mening, en så fullödig berättelse att den känns svår att sammanfatta. Långt efter att jag läst ut den fortsätter den att växa och växa i mitt huvud. Nästan så jag hör det knaka därinne.

Då känns de flesta invändningar fullkomligt marginella.

Ella Andrén

Publicerad: 2020-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-30 11:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8333

2 kommentarer

Tänk vad många bra böcker det finns att läsa här i världen. Den här verkar tillhöra den skaran. En eloge till recensenten som skriver en recension som inte avslöjar handlingen i förväg.

Lena Nöjd Redaktionen 2020-12-31 09:55
 

Man kan faktiskt säga att jag var ovanligt medveten om problemet med spoilers, eftersom jag sett en rad intervjuer med författaren där han just klagar på och driver med recensioner och intervjuer som spoilar. Särskilt en där intervjuaren tydligen blev utbuad för att han avslöjade för mycket :)

Ella Andrén Redaktionen 2020-12-31 10:41
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?