Fjolårets minst subtila, men kanske mest nödvändiga, filmögonblick var slutscenen i Spike Lees BlacKkKlansman, där han efter att med periodfilmens alla utanpåverk drivit med en nästan parodisk 70-talsrasism som är säkert placerad i Det Förflutna… bara för att klippa till nazister som tågar genom Charlottesville, mördar en motdemonstrant inför kamerorna, Trump som vägrar ta avstånd från det, och parodin blir till CNN. Så långt har man kommit på 50 år. Kampen går vidare.

Det är ju också delvis via film som också James Baldwin nått en ny generation. Dokumentären I Am Not Your Negro som kom häromåret berättar amerikansk historia genom gamla intervjuer med Baldwin och upplästa stycken ur det ofullbordade verket Remember This House. Baldwin var ju med genom medborgarrättsrörelsen, kände både Martin och Malcolm, men hade problem med bådas inställning och fokuset på medborgarrättsrörelsen som en svart angelägenhet. Varför ska det vara den förtrycktes roll att befria förtryckaren från den intellektuella boja han satt på både sig själv och andra?

What white people have to do, is try and find out in their own hearts why it was necessary to have a nigger in the first place, because I’m not a nigger, I’m a man, but if you think I’m a nigger, it means you need it.

Nyutgåvan av The Fire Next Time sägs vara en ”reviderad” översättning – gissningsvis är det ett stort antal N-ord som plockats bort eftersom kontexten ändrats på 50 år. Och visst finns i de här två essäerna om vad rasismen gör med både objekt och subjekt, och om Baldwins erfarenheter som svart man (och, strax under ytan, som homosexuell man) i både USA och Europa, en del saker som inte åldrats helt väl. Den radikala svarta rörelsen Nation of Islam, som Baldwin ger en hel del utrymme här för att kunna bemöta deras argument, har t ex krympt ihop till en sekt inom scientologin. Mycket av utanpåverket i samhället har utvecklats. USA har haft en svart president (och har nu, som Ta-Nehisi Coates påpekade, för första gången en uttalat Vit president). Och ändå är vi – inte bara i USA, men i någon generation till lever vi ju i en USA-hegemoni – fortfarande så långt ifrån att kunna definiera bort frågan, så långt ifrån att ta ifrån minoriteter kravet att hela tiden anpassa sig, att inte märkas, eller bara märkas på accepterade sätt, för att majoriteten inte ska bli nervösa. Det må sen gälla svarta ungdomar på ett gathörn i Brooklyn (naturligtvis ekar Baldwin i t ex Jacqueline Woodsons fantastiska Brun flicka drömmer) eller kvällsöppna jourbutikägare i Gävle.

Det finns ingen anledning för dig att försöka bli som vita människor, och det finns ingen grund alls för deras oförskämda antagande att de måste acceptera dig. Det verkligt otäcka, gamle vän, är att du måste acceptera dem. Och jag menar verkligen allvar. Du måste acceptera dem och acceptera dem med kärlek. Ty dessa oskuldsfulla människor har inget annat hopp.

Jo, han skriver med ett mått bitter humor, vänder fördomarna mot sig själva, för han skriver ju ändå för en blandad publik och det krävs a spoonful of sugar to make the medicine go down. Han berättar medryckande och detaljerat om sitt eget liv och andras bilder av det, men utan att släppa taget om läsaren och låta hen stå säkert utanför. Det han vägrar kompromissa med är själva poängen: När A förtrycker B är det A som först blir ett monster. Det är A:s problem att lösa, inte B:s. Det är inte ett undantag från regeln, det är regeln. Och titeln lovar detsamma som gospelsången: Nästa gång kommer inte syndafloden med vatten, utan med eld. Och då sitter vi i samma båt, vem vi än har utsett att ro, vem som än säger åt den andre att sjunga ”We Shall Overcome” för att hålla takten.

I ett samhälle som är helt och hållet fientligt, och som genom sin natur förefaller fast beslutet att sänka en (…) börjar det bli nästan omöjligt att skilja en verklig oförätt från en inbillad.

En reviderad översättning, men det är fortfarande ett väldigt amerikanskt verk. Allt här känns inte helt tillämpbart i Sverige 2019. Samtidigt, när det nu är acceptabelt att skriva i landets största tidningar att icke-blonda människors blotta närvaro naturligtvis skapar rasism, känns det otäckt vältajmat att återutge Baldwin, och jag har varken svårt att översätta hans erfarenheter till dagens förorter – eller hans indirekta uppmaningar till sina vita läsare till mig själv. Subtil är han inte, men svår att komma undan.