Recension

: Jag ska egentligen inte prata om det här
Jag ska egentligen inte prata om det här Sara Beischer
2018
Lind & Co
8/10

Att skriva det som många tänker

Utgiven 2018
ISBN 9789177794257
Sidor 250
Först utgiven 2018
Språk svenska

Om författaren

Sara Beischer foto Sevda Svensson
Foto: Sevda Svensson

Sara Beischer är född 1983 och bor i Halmstad. Hon är gymnasielärare i svenska och religion. Sedan 2002 har hon i perioder arbetat som vikarierande vårdbiträde inom äldreomsorgen. Hon debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här.

Sök efter boken

Huvudpersonen Moa på några och tjugo i romanen Jag ska egentligen inte prata om det här jobbar på ett underbemannat vårdhem i Stockholmstrakten. Moa skriver och drömmer fortfarande om teater och böcker. Under tiden jobbar hon för brödfödan. En kvinnodominerad arbetsplats med stress och press och stort ansvar över liv och död bland allehanda ”klienter”: vissa i livets slutskede, andra bara sjuka och ensamma och några är riktiga specialfall.

Jobbet inom äldrevården är utmanande: fysiskt och psykiskt. Ibland blir det dubbla skift och ofta ska Moa ensam klara en hel avdelning på en och samma gång. Moa ser mycket bakom fasaden och flosklerna och chefernas ”pepptalk”. Det finns ett glapp mellan verklighet och skönmålning. De som lider av det hela är vårdbiträdena och vårdtagarna.

När hennes roman om jobbet på vårdhemmet och äldrevården blir publicerad hamnar hon rakt in i en spiral av tv-soffor, bokmässor, reportage, intervjuer och skolbesök. Hon blir också uppraggad av en tjugo år äldre manlig författare på bokmässan i Göteborg. Det är att passa sig och parera och skaffa sig skinn på näsan bland självgoda kulturmän (och -kvinnor) också. Bete sig och bete sig rätt. Plötsligt blir hon efterfrågad som expert på både åldringsvård och skrivande. Hon får byta telefonnummer – vanligt folk vill berätta sina sorgliga historier om brister i vården och gamla föräldrar. Nu är hon en modern ”arbetarförfattare”. Något som hon kanske inte hade tänkt sig. På jobbet blir hon i stället persona non grata; chefen vill ge henne sparken men kan inte på grund av (eller trots) personalbrist och när hon till sist själv säger upp sig och slutar är det lagstridigt eftersom hon har tre månaders uppsägningstid. De tidigare arbetskamraterna ser henne mer eller mindre som en förrädare …

Boken skildrar mitt i prick det besvärliga och ohanterliga inom (åldrings)vården. Arbetet är psykiskt och fysiskt utmattande. Vårdbolag tjänar storkovan på gamla dementa medan vårdbiträdena är underbetalda.

Sara Beischer skriver på ett alldeles eget sätt och får till en halsbrytande galghumor mitt bland blöjor, vikarier, höftskydd, handsprit, rullstolar och likrum. Boken är en sorts fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här (2012) där Moa är några år yngre och har just börjat inom långvården.

Tänkvärd historia med flera bottnar. Och en alldeles aktuell skildring om vård i livets slutskede. Det skrivs för få böcker om arbetslivet av idag – Sara Beischer bidrar med en lättläst och intressant bok om en viktig del av vårt samhälle. Och liv.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-06-30 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-28 18:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7777

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?