Recension

: Ärkeängeln i Uleåborg
Ärkeängeln i Uleåborg Anu Kaipainen
1980
Fripress Bokförlag
8/10

Tok-Lena och ärkeängeln Mikael

Utgiven 1980
ISBN 9185590134
Sidor 270
Orginaltitel Arkkienkeli Oulussa 1809-1809
Översättare Kerstin Lindqvist
Först utgiven 1967
Språk svenska

Om författaren

Född år 1933 i Viborg och död år 2009 i Helsingfors. Finländsk poet, romanförfattare, lärare och kritiker. Gav ut ett tjugotal romaner om historisk och samtida finländsk verklighet men skrev även tv-dramatik. Den enda romanen översatt till svenska är Ärkeängeln i Uleåborg.

Sök efter boken

Jag tycker om att läsa romaner som utspelar sig på platser jag besöker eller vistas på. På så vis tror jag mig förstå lite mera av historien kring en stad eller bygd när jag kan läsa om hur människor levt där.

Uleåborg i finska Österbotten vid Bottniska viken grundades redan 1605 av kung Karl IX. Staden var länge landets andra stad efter Åbo. Hit kom människor för att arbeta med tjäran och träexporten och staden blev med tiden en viktig sjöfartsstad. Flera gånger har jag läst Sara Wacklins Hundrade minnen från Österbotten (1844, 1920) som tecknar otaliga porträtt av människor och händelser i Uleåborg för några hundra år sedan. Att det finns en sorts uppföljare till den pärlan hade jag ingen aning om.

I sommar vistades jag några dagar igen i Uleåborg och av en slump rekommenderade en vän mig romanen Ärkeängeln i Uleåborg av Anu Kaipainen. Romanen som gavs ut för över femtio år sedan bygger på en historia ur Wacklins verk.

Romanens handling utspelar sig under 1808-09-års krig när Sverige ligger i krig mot Ryssland och Finland är den östra delen av Sverige. Många strider har utkämpats till ryssarnas fördel på olika håll i Österbotten och de svenska trupperna tvingas retirera. Den svenska armén stannar upp i Uleåborg där militärerna roar sig galant med stadens ungdom på baler. Många flickor och äldre mör är angelägna och skulle gärna följa med en officer. Andra soldater ligger svårt sårade på ett provisoriskt lasarett och många dör trots fältskärens kniv och valhänta omvårdnad.

Därefter kommer ryssarna till folkets fasa. Men de vill också dansa på baler och kurtisera stadens unga kvinnor. Det ses inte på med goda ögon men folket har inte makt att stå emot de ryska utan de blandar sig friskt med dem.

I centrum för handlingen följer vi Schaggens Tok-Lena som i dagens värld skulle fått många diagnoser och bott på institution. Familjen har henne att bo i en bastu och klara sig själv. Fadern, herr Schagg, en välbärgad handelsman i kål och tjära är gammal och döfärdig. Lenas mor sitter mest på sin kammare och väver ryor och har överlämnat uppfostran av döttrarna åt sin syster, en ogift mamsell.

Alla hötter åt Lena som stammar, går ofta på alla fyra och lever i sin egen värld som befolkas av bland annat kungen och den döda Agnes som drunknade i älven när hon badat bastu efter sin bröllopsnatt. Med dem resonerar Lena i sitt inre och ofta har Agnes henne att rya oanständigheter och könsord högt på stadens gator och torg. Lena vill ha en man. På lasaretten hittar hon en åt sig. Svårt skadad, medvetslös kuskar hon hem sin ängel på en kälke i den iskalla vinternatten. Länge tror man som läsare att soldaten är död men Lena gnider honom varm och har sen mycket glädje av sin “ärkeängel Mikael” – trots att han saknar både mun och kind – innan han traskar iväg hemåt Västerbotten på vårkanten.

Ofta i texten finns insprängt gamla visrader och talesätt. Dialogerna är många och ger ett livaktigt intryck. Lena är i all sin enkelhet både fiffig och “gatusmart”. Att fadern kallar henne “luder” och gör henne arvslös tar hon med ro. Inget att göra åt eller hänga läpp för. Hela hennes värld är besjälad och i naturen hämtar hon sin kraft.

Det är något stoiskt över språket. Här spelar kriget, kroppen, kölden, döden roll. Kvinnorna är gudfruktiga, vidskepliga men samtidigt sexuellt hungriga. De språkliga bilderna lånar drag från fänad och flora: Lena beskrivs som en kviga och systern är en rosenknopp. Något i stilen påminner om Rosa Liksoms osentimentala och korthuggna sätt att skriva. Här lindas inget in utan med några meningar uttrycks livets skönhet och elände. I sista kapitlets sista rader skildras Lenas hädanfärd: “Ned under den svarta stenhällen bara”.

Romanen ger en riktig historielektion om 1800-talets levnadsätt och krigstid i en finländsk sjöfartsstad. En läsupplevelse.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2021-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2021-08-13 18:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8545

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?