Recension

: Nu spränger vi taket
Nu spränger vi taket Christel Sundqvist
2018
Marginal
9/10

Att mista sin bästa vän

Utgiven 2018
ISBN 9789526838182
Sidor 204

Om författaren

christel_sundqvist-07-kopia-200x300 II Foto: Linus Lindholm

Christel Sundqvist är född 1970 i Nykarleby och bosatt i Vasa. Hon är doktor i pedagogik och verksam som forskare och lärare vid Åbo akademi i Finland och vid Nord Universitetet i Norge. Hon har tidigare gett ut Flickan i flaskan (2009), Om något skulle hända (2011) och Vonne & Marie (2016).

Sök efter boken

Det ska sägas med en gång: jag tycker mycket om Christel Sundqvists roman Nu spränger vi taket. Romanen är en sorts fortsättning på boken Vonne & Marie från år 2016. En systerbok. Böckerna kan läsas fristående men samtidigt handlar det om samma flickor, kvinnor.

Intrigen i Nu spränger vi taket är smidigt uppdelad i två tidsplan. I ett nu lever Marre (Marie) med sin familj och är skrivledig. Mellan raderna kommer det fram om tidigare böcker och även en akademisk karriär. Hon kämpar med skrivandet samtidigt som vardagen ska fungera med matlagning, städning, rutiner och kontakten till en äldre släkting: nittioåriga Sigrid som bor i sitt barndomshem i en skogsbacke i det Lerlax där Marre växt upp och tillbringat barn- och ungdomsår med en utsjasad socialarbetarmamma och en alkoholiserad rävfarmarpappa. Barndoms- och tonårsåren var tuffa: det råa åttiotalet med tonårsfylla och sexuella övergrepp i en småstad med tristess och social kontroll.

Det är vänskapen med Vonne som räddar Marre. Som femtonåring blir hon vän med Vonne som pushar henne, får henne att läsa på proven i högstadiet och kämpa genom gymnasiet. Vonne räddar Marre (“Bongotrumman”) efter ett övergrepp på en dansplats. Även “Plankan” Vonne har sitt: oskuld och okysst som 17-åring med en städande mamma med hjärntumör. De ska lämna småstaden bakom sig och de gör det: bor ihop i Åbo och upptäcker studielivet, sommarjobbar i Stockholm men hela tiden med kompassen riktad mot en bättre framtid.

Nu är de över fyrtio och de har tagit sig bort, ut. Utbildning, karriärer, upplevelser och kontakter. Kort sagt, ett bra liv. Men nu följer Marre Vonnes kamp mot cancern. Marre försöker intala dem båda att det kan finnas hopp, vetenskapen går framåt och vården fortsätter trots stomi och hårlöshet. Vonne gråter och ingreppen är smärtsamma. Hon ber Marre om en sista tjänst: att förse henne med sömntabletterna som kan förkorta lidandet. De är i ständigt kontakt och Marre flyger titt som tätt från Vasa till Stockholm, sitter vid Vonne sida på Karolinska och senare på Ersta sjukhus.

Det är osentimentalt berättat: rakt och innerligt. Vonne kämpar med sin rädsla för att dö och Marre fruktar både Vonnes död och ensamheten efteråt. Gamla faster Sigrid har levt ensam – hon berättar om och tänder ljus för de en gång unga män som sedan länge ligger på krigskyrkogården i Lerlax: hon “bär de dödas berättelser”. Marre lovar Vonne att skriva hennes nekrolog – hon ska bära berättelsen om vännen Vonne som kommer att fattas henne hela hennes framtida liv.

I slutet av boken finns ett efterord där Vonnes riktiga namn – Johanna Blom – kommer fram. De båda vännerna påbörjade boken (som är en roman) tillsammans. För att hedra Johanna Bloms minne går hälften av intäkterna av bokförsäljningen till Cancerstiftelsen. Bokens titel är dubbel och syftar på vännernas livsresa, allt det som de kämpat sig genom tillsammans men även den sista resan som Vonne gör med Marre vid sin sida: “Dags att spränga det sista taket”.

Förutom allt det ovannämnda som skildras rakt men varsamt, fäster jag mig vid språket och alla uttryck som man som kännare av det österbottniska direkt förstår: staden Nykarleby nämns aldrig vid namn men omisskännligt handlar det om “Nordens Betlehem” med Topeliusparken, Andra sjön och “Smedberg i hissa” (honom har jag själv haft till kollega). Även sådant som att Vonne var en sådan som “sprang i stafettkarnevalen” eller tal om “hjältegravar” och “änkan Jungarås enda båån”, “en moster i Stockholm” eller “bossigaste husi i stan” betyder mycket mera än vad orden objektivt berättar. Rent dialektala uttryck som “Så ni lever nå än?”, “Nå itt jär i väärdin” eller “Ja jestas” gör dialogerna levande och trovärdiga.

Speciellt är att flickorna mellan sig använder det finska uttrycket “Kaveria ei jätetä” (En kamrat lämnar man inte) som soldaterna använde i vinter- och fortsättningskriget. Även de stupade togs om hand och fördes hem. Och det är just detta det handlar om i boken: riktigt vänskap bär.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2018-12-30 00:00 / Uppdaterad: 2018-12-29 14:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7592

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?