Christel Sundqvists nya roman Sista brevet (2023) är en fortsättning på romanerna Vonne och Marie (2018) och Nu spränger vi taket (2018). Det finns också tydliga beröringspunkter med debutromanen Flickan i flaskan (2009).

Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.