Lång bort från alla städer, i ett kargt ökenlandskap finns en skola för flickor som behöver uppfostras. Här är Föreståndarinnan enväldig härskare. Det är hon som skriver reglerna som sätts upp på väggen, det är hon som bestämt att allt ont i flickorna kommer från städerna. Skyddade från städernas inverkan ska de uppfostras och återställas till välanpassade flickor.

I skolan långt bort i öknen gäller inte samhällets vanliga regler. Här skapas en egen ekonomi, byggd på byteshandel och hot. Högst i kurs står upplysningar om samhället och livet utanför, och viktigast av allt är upplysningar om Assam Lo. Tonårsstjärnan som blivit mördad av sin bror.

Nadine har svårt att bry sig om de sociala reglerna, men lyckas trots det, eller kanske tack vare sin oförmåga att frammana engagemang för det sociala spelet, få två vänner. De driver tillsammans med Nadine runt i öknen, smyger runt om nätterna, pratar (och köpslår) med skattletarna med slagruta. Föreståndarinnan har fullt sjå med att hålla flickorna inne, och männen borta från sin mark. Tillslut ger hon upp, tar med flickorna på utflykter, lär dem hur man ska överleva i det karga.

Världen som Sami Said målar upp är till synes simpel, men förtrollande. Det går verkligen att känna sanden som viner runt den isolerade skolan. Språket är lågmält, precis som Nadine. Det finns ingen brådska, varken i berättelsen eller i hennes liv. Att vara isolerad från förväntningarna på hemmaplan visade sig vara något som passar henne alldeles ypperligt.

<cite>Satansviskningar</cite> är inte en självklar roman, det finns stundtals ingen självklar riktning. Berättelsen driver runt och stannar till här och var på måfå. Ibland händer saker, plötsligt får Nadine åka hem. Träffa familjen, åka på utflykt med sina föräldrar. Plötsligt slutar matleveranserna till skolan komma, vad ska Föreståndarinnan ta sig till. Och varför går det inte att jaga iväg de skattletande männen, har de kommit för att stanna?

För den som uppskattar att bara flyta med är Satansviskningar en utmärkt roman. För den som önskar en tydligare berättelse kanske den inte passar lika bra, tiden går långsamt i öknen.

För min del uppskattar jag långsamheten, jag uppskattar att inte riktigt veta vad som händer i Nadines huvud och vad som är verklighet. Jag uppskattar att med hennes utifrånblick betrakta de andra flickorna som befinner sig i precis samma situation som hon själv. Sami Saids språk är suggestivt och lockande, jag blir sugen på att smyga ut i mörkret och se vad jag hittar bland eldarna.