Den tyska författaren Katrin Seddig är tyvärr inte översatt till svenska och att inget svenskt förlag upptäckt henne, är synd och skam. Förutom att hon är en mästerlig stilist, så har hennes berättelser ett sällsynt driv och det är få som kan skriva så autentiska dialoger som hon.

I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från 2023, skildrar Seddig på sitt karakteristiska och genomträngande sätt sina protagonister och det är få av dem som kommer undan med äran i behåll. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne först som dotter och kvinna, sedan som maka och mor men parallellt även som yrkeskvinna.

Romanen börjar med att Nadine sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och en avgrund öppnar sig, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har begått självmord. Nadine börjar känna att hon har misslyckats som mor och det blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.

Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.

Den vuxna Nadine är en produkt lika mycket av sin fars stränga uppfostran som av samhällets normer om hur en kvinna ”ska” vara och har inte mycket att göra med den hon själv hade velat eller kunnat vara. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnoroll som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.

Katrin Seddig dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss. I den spegeln ser vi oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern. Och det är inte alltid en smickrande blick, för publikfrieri, det är inget som Katrin Seddig ägnar sig åt!