Feminismen brukar man prata om som ett antal vågor. Första, andra och tredje, kanske även fjärde och femte. Som den första räknas i alla fall kampen för kvinnlig rösträtt kring förra sekelskiftet. Men innan dess då? Var det ingen som kom på tanken att kvinnor och män borde ha lika mycket att säga till om då?

Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.