Protagonisten i den här thrillern är Mariana, en gruppterapeut inom det psykodynamiska fältet. Hon är änka efter att hennes älskade Sebastian omkom i en tragisk drunkningsolycka ett år tidigare. Hennes närmsta familjemedlem är systerdottern Zoe, som studerar på St. Christopher’s College i Cambridge. När en ung kvinna blir brutalt knivmördad på campus reser Mariana genast dit för att stötta sin systerdotter.

Offret visar sig vara Zoes bästa vän Tara. Det kommer fram att Tara är medlem i Jungfrurna, ett slutet sällskap skapat och lett av den karismatiske läraren Edward Fosca som undervisar i grekisk dramatik.

Professor Fosca inger omedelbart obehag i Mariana. Trots att han har alibi blir hon övertygad om att han ligger bakom mordet och beslutar sig för att undersöka saken närmare.

Fosca verkar både irriterad och fascinerad av Marianas snokande, och bjuder henne på middag för att få samtala ostört. Det är svart kavaj, bländvit skjorta och fluga. Det är kandelabrar, champagne, blodigt lammlägg, en stor förskärare som glänser i ljusskenet och fylligt, utsökt rödvin. De utmanar varandra och anstränger sig båda för att få den andre ur balans.

Ytterligare en kvinna hittas mördad, även hon en medlem i Jungfrurna. Mariana fortsätter sin undersökning och hittar vykort på offrens rum med djupt oroande motiv. På baksidan finns strofer på klassisk grekiska – strofer som handlar om jungfrur som offras och vackra halsar som skärs av. Det enda jag kan tänka på är vilket utomordentligt kasst arbete polisen måste ha gjort för att missa sådana extremt uppenbara ledtrådar.

Marianas kompetens som psykodynamisk terapeut vävs in i historien med ett flertal referenser till psykoanalysen, i ett försök att göra detta till en psykologisk thriller. Vid det här laget framgår det förmodligen att jag inte tycker att det lyckas särskilt bra. Det hela känns mest som ett hopplock av stereotyper och teman från klassiker som Den hemliga historien av Donna Tartt och När lammen tystnar av Thomas Harris.

Det förekommer även brister i översättningen, som blir bitvis komiska och ganska underhållande:

Mariana letade igenom alla de mest intima ägodelarna – underkläder, smink, hårprodukter, pass, körkort, kreditkort, barndomsfotografier, bebisfoton, små påminnelser och lappar som hon hade skrivit till sig själv, gamla kvitton, lösa tamponger, tomma kokainflaskor, löstobak och spår av marijuana.

Mig veterligen kommer kokain sällan i flaskform, men jag är ingen expert på området. Jag väljer att anta att det egentligen handlar om Coca Cola-flaskor.

Jag är ändå milt road av försöket att skapa en air av mystik kring berättelsen. Fram till det sista kapitlet, då jag misstroget stirrar på sidorna i ren och skär besvikelse. Det är för osannolikt, för flummigt – och ärligt talat för dåligt.

Det går tretton på dussinet av den här typen av deckare. Är man sugen på att läsa något från genren finns det betydligt bättre alternativ.