Recension

: Det kan kvitta
Det kan kvitta Agota Kristof
2021
Wahlström & Widstrand
8/10

I melankolins landskap

Utgiven 2021
ISBN 9789146238270
Sidor 73
Orginaltitel C´est égal
Översättare Marianne Tufvesson
Först utgiven 2005

Om författaren

Agota Kristof var 21 år gammal 1956 när hon flydde från Ungern med man och baby för att bosätta sig i Schweiz. Hon skrev på franska – dramatik och ett fåtal romaner. Den stora skrivboken blev en stor framgång, har översatts till 40 språk, filmats och prisbelönats. Agota Kristof avled 2011.

Sök efter boken

Där stryker en gamling runt i parken. Och i en annan scen har någon slutat att äta. Det finns gott om oväntade ögonblicksbilder i boken Det kan kvitta av författaren Agota Kristof.

Tjugofem röster träder fram i berättelserna som har minimal längd – någon är bara en halv sida lång. Platserna läsaren lotsas till, ligger i små städer någonstans i centrala Europa. Där finns som sagt parker, åar och låga hus med gränder. Rummen som novellpersonerna befinner sig i kallas ibland för hem. Ändå är det hemlösheten som fyller varje kubikcentimeter.

Hade jag läst den här boken i mina yngre dagar, skulle jag nog blivit irriterad. Viftat med mina händer av otålighet. Sagt något om att det finns mycket att glädjas åt också för den som är olycklig. Jag hade hävdat att det finns underhållning, konst samt djup och hållbar vänskap. De väger upp när motgångarna i livet tar kraften ur en.

Men med vetskap om författarens egna öde kan jag i stället läsa texterna med andra ögon. En riskabel flykt från hemlandet Ungern i tjugoårsåldern innebar ett liv i Schweiz med ett nytt språk. Landet erbjöd trygghet men verkade aldrig bli den plats där själen rotade sig.

Inte bara hemlöshet präglar novellernas atmosfär. Också andra melankoliska känslor och/eller starka upplevelser av alienation är påtagliga. Märkligt nog verkar människorna finna en fristad i detta dova tillstånd.

Kristofs novellsamling har vissa drag gemensamt med Marlen Haushofers eller Olga Tokarczuks noveller men de är betydligt mer desillusionerade. Formatet gör sitt till eftersom historierna slutar abrupt. Intrycket blir att ingenstans finns en strimma ljus eller hopp.

Jag kan höra protesterna från några av novellens personer. De argumenterar stilla men envist och berättar för mig att det finns visst något ljust att se fram emot. Deras bästa vän väntar på dem. Vännens namn? Personerna ler svagt mot mig men låter mig räkna ut saken själv.

Ja. Döden är en vän på sitt sätt. Kanske är tanken på döden skrämmande när livet fylls av värme och gemenskap. Men för mig blev mötet med Kristofs korta berättelser en berikande upplevelse.

Lena Nöjd

Publicerad: 2022-03-11 00:00 / Uppdaterad: 2022-03-10 10:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8736

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?