Recension

: I går
I går Agota Kristof
2020
Wahlström & Widstrand
7/10

Kärlek i en flytande verklighet

Utgiven 2020
ISBN 9789146236252
Sidor 98
Orginaltitel Hier
Översättare Marianne Tufvesson
Först utgiven 1995

Om författaren

Agota Kristof var 21 år gammal 1956 när hon flydde från Ungern med man och baby. De togs vänligt emot i Schweiz, men Kristof förlorade för alltid sin känsla av tillhörighet, vilket kom att prägla hennes liv och författarskap. Hon skrev på franska – dramatik och ett fåtal romaner. Den stora skrivboken blev en stor framgång, har översatts till 40 språk, filmats och prisbelönats. I går släpptes på svenska 2020. Agota Kristof avled 2011.

Sök efter boken

Jag vet att hon fanns någonstans. Jag har hela tiden vetat att jag kom till världen enbart för att träffa henne. Och detsamma gäller henne. Hon kom till världen enbart för att träffa mig. Hon heter Line, hon är min kvinna, min kärlek, mitt liv. Jag har aldrig sett henne.

Sandor Lesters dagar ser likadana ut. Han åker bussen till fabriken om morgnarna, stämplar in och arbetar sitt pass. Lördagar spenderar han med Yolande, en kvinna han inte har några starkare känslor för, men som håller honom sällskap. All sin lediga tid ägnar han åt att tänka på Line, en idé om en kvinna, baserad på hans allra första kärlek. En morgon kliver Line på bussen på väg till fabriken.

Agota Kristof har en särskild fallenhet för att förmedla sällsamma historier där sanning och verklighet är flytande begrepp. Precis som i den hyllade trilogin som börjar med Den stora skrivboken, utspelar sig Sandors monotona liv i ett land utan namn där kriget finns någonstans i utkanten. Läsaren får veta att Sandor flytt till detta land när kriget kom till hans hemland. I detta hemland fanns också Line, hans första bänkkamrat i skolan, dotter till läraren, och Sandors första – kanske enda, kärlek.

Språket i I går är enkelt och rakt, men förrädiskt. Under ytan sveper enorma teman och historier fram som stora skuggdjur. På ytan handlar I går om en omöjlig kärlek som gränsar till besatthet. Trots att tonen är återhållsam är det en drabbande historia som är stormande men aldrig sentimental. Men skuggdjuren som rör sig under ytan är bokens främsta behållning. Främlingskapet som det innebär att komma som flykting till ett land förstärker kärleken mellan Sandor och Line, eller kanske snarare deras behov av varandra. Den totala monotonin i Sandors liv ligger som en grå och stickig filt över berättelsen och skvallrar om stora existentiella frågeställningar om tid och vad det är att leva ett liv. Dessa teman känns igen från Kristofs andra verk och är, tillsammans med tonen och det flytande sanningsbegreppet, något som utmärker boken. Det är en liten, men kärnfull historia som inte är särskilt behaglig att befinna sig i, men som dröjer kvar och expanderar inuti i efterhand.

Nadja Gollbo

Publicerad: 2021-04-20 00:00 / Uppdaterad: 2021-04-18 20:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8441

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?