Recension

: Barnmorskan
Barnmorskan Katja Kettu
2013
Albert Bonniers förlag
9/10

Kärlek i omänsklighetens tid

Utgiven 2013
ISBN 9789100128791
Sidor 366
Orginaltitel Kätilö
Översättare Janina Orlov

Om författaren

Katja Kettu, född 1978 och uppvuxen i Rovaniemi, är författare och animationsregissör. Hon har studerat i Tammerfors och Åbo men bor och arbetar i London, Tallinn och Helsingfors. Katja Kettu har tidigare gett ut romanerna Surujenkerääjä (Sorgesamlaren) 2005 och Hitsaaja (Svetsaren) 2008. År 2012 fick hon Runebergspriset för Barnmorskan.

Sök efter boken

Åh herregud vilken roman! En sådan där som inte släpper taget. En där författaren skapat ett tillstånd för mig som läsare att vara i, som jag inte vill eller alltid kan lämna. Jag skriver inte ”för mig att vila i”, för det här är ingen sådan roman. Det är verkligen inte rofyllt att vara i Kettus värld. Snarare är det som om jag sugs ner i blöt, mörk jord. Och jag kan inte sluta läsa.

Katja Kettus roman utspelar sig 1944-1945 i Petsamo-området i norra Finland. Det är där Norge, Finland och Ryssland möts, en plats som var strategiskt viktig för så väl ryssar som tyskar under den här tiden. För de som bor i området blir kriget, kallt och brutalt, en del av vardagen. Människor förs bort eller bara försvinner. Smuggling och plundring är ett sätt att försörja sig. Gamla lojaliteter löses upp, människor talar men litar inte längre på vad någon säger. Livet, som de kände det, blir satt på undantag.

Vindöga är en kvinna som sedan barnsben fått höra om det onda hon bär inom sig (på vilket hennes skelögdhet bara är ett bevis, hennes förmodat vanställda könsorgan ett annat). Hon dödade sin mor genom sin födelse (bara det!) och uppfostrades av en ‘klok kvinna’ som lärde henne barnmorskans uppgifter. Vindöga, den vanställda som är dömd att leva ensam, förälskar sig dock i en tysk SS-soldat och tar, för att få vara i hans närhet, tjänst vid ett tyskt fångläger. Men soldaten, Johannes, lever ju även han mitt i kriget och dess alla vedervärdigheter. De är två själsligt sårade varelser, knappt människor, som omringade av död försöker hantera en kärlek så omstörtande att den gränsar till hat.

Kettu ger med sitt säreget smutsiga språk, och då menar jag det på ett positivt sätt, en skildring av så väl krig som kärlek som inte liknar något jag tidigare läst. Mycket är för mig obekant, som t.ex. historiska skeenden (romanen bygger på en verklig händelse), samt lappländska orts- och personnamn. Likaså förflyttas handlingen mellan olika berättarröster, tider och platser på ett sätt som jag initialt sliter med. Jag bläddrar tillbaka, försöker förstå sammanhangen och svär lite över författarens krånglighet. Tills jag plötsligt inser att jag har släppt taget, att jag litar på att författaren kommer att breda ut historien till en enhetlig bild framför mig så småningom. Jag låter mig bara föras med. Och då blir det fantastiskt.

Kärleken Vindöga och Johannes upplever är djurisk, liksom tiden de lever i. Gränserna mellan njutning och död, kärlek och hat, är tunna. Vindögas egen lycka ställs i kontrast mot de fasansfulla saker hon ser och själv utför i fånglägret. Lägret där Johannes gräver en ”simbassäng”, likt den i Babij Jar som han inte förmår tänka på. Eller där Vindöga, på order, tvingas följa den unga flicka hon tagit sig an till Operation Fähus, där vakter och förtroendefångar varje natt våldtar de kvinnliga fångarna. Kvinnor vars foster hon sedan skrapar ur deras illaluktande och misshandlade livmödrar. Foster som lägrets befäl sparar i glasburkar på sitt rum. Mitt bland detta våld och denna omänsklighet växer alltså kärleken. Och åtrån och svartsjukan.

Och jag kunde inte låta bli att fantisera. Hur gärna du skulle ha legat med de där kvinnorna, trängt dig in i de där horornas och babyloniska skökornas och Satans ungmörs inre, sett dem i ögonen på samma sätt som du såg på mig, viskat hur de doftade fruktbart. Oskyldigt. Brunstiga hyndors sköten. Vart och ett olika. Jag om någon vet hur en kvinnas livmoder luktar och hur varje bröstvårta är ny när man tar den i munnen för att suga mjölk. Mest av allt plågas jag av tanken på hur de där kvinnorna hade njutit av dig.

Kropp, smuts, desperation och död. Oavsett om det handlar om kärleken eller kriget. Den totala kroppsligheten samspelar med en blockering av intellektet, de kan inte på annat sätt förhålla sig till det som omger dem. Karaktärerna berättar sina historier utifrån vad de är förmögna att ta in och förstå. Hela nätter av gruppvåldtäkter. Misshandel. Avrättningar. Massgravar. Det kommer fram i glimtar, när minnena trycker sig igenom karaktärernas mentala murar. Därför blir det trots allt uthärdligt att läsa. För att Kettu berättar lika mycket just genom de minnen som romankaraktärerna inte kan berätta om. För att hon inte behöver frossa i detaljer just då.

Därmed inte sagt att Barnmorskan inte gett mig mentala bilder jag kommer att kväljas av en bra tid framöver. En bild av en hund som tålmodigt ligger och väntar på att dö, med ett järnspett genom huvudet. En bild av en gravid kvinna som bönar om att få sina tänder inslagna istället för ett slag i magen. En bild av en flicka som blivit så brutalt våldtagen att skiljeväggen mellan ändtarmen och slidan trasats sönder.

Barnmorskan är en skitig och kärv roman om mänsklighet och kärlek i den mest omänskliga av situationer. Kan man älska en mördare? Kan en mördare älska? Kan man förlåta sig själv för dem man offrar för en chans till egen lycka? Kan man förlåta?

Marie Gröön

Publicerad: 2014-03-25 00:00 / Uppdaterad: 2014-03-24 18:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5615

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?