I den lilla fiktiva byn Chilbury i sydöstra England finns få män kvar våren 1940 då de kallats in för att försvara sitt land. Så få män att kyrkoherden helt sonika bestämmer sig för att lägga ned församlingens kyrkokör. En petitess skulle många säga men för några av kvinnorna i byn är kören så mycket mer än ”bara en kör”. Som tur är har det flyttat in en kvinnlig musikdirektör i byn och hon tar sig för att bilda en damkör i stället. Åsikterna om detta är blandade; de flesta jublar, några är avvaktande och någon är mycket avvisande till hela idén – men absolut tvungen att delta för att, som hon säger, ”hålla ögonen på er”.

Utöver kören är det dock en hel del som sker. En son blir inkallad och modern måste upplåta hans rum till en hög militär. En barnmorska får ett komplicerat men mycket lönsamt uppdrag om hon kan ro det i land. En ung kvinna försöker få en ung man att bli förälskad i henne, medan en annan ung man friar till henne för oklart vilken gång i ordningen och den unga kvinnans lillasyster är i sin tur förälskad i man nummer två. Och kriget rycker allt närmare, med mörkläggning, flyglarm och oroande rapportering, med spioneri, svartabörsaffärer och bomber som faller.

Händelseförloppet förmedlas genom dagböcker och brev, vilket ger bra förutsättningar för att både kunna förklara skeenden och behålla tydliga perspektiv. Ibland utnyttjas möjligheten att få följa motstridiga och öppenhjärtiga uppfattningar om personer som också får ge sin syn på saker och ting men det hade kunnat bli mer av det.

Den ena dagboksskribenten är Mrs Tilling, änkan vars son blir inkallad, som under det knappa halvår det rör sig om hinner omvärdera både sitt eget liv och sina åsikter i olika frågor. I takt med att hennes självförtroende stärks utvecklar hon en auktoritet varken hon eller någon annan väntat sig.

Den andra är Kitty, den trettonåriga lillasystern som tagit en ung mans utsagor alldeles för bokstavligt men som för övrigt är mycket bra på att lägga märke till saker och ting. Det är också hon som får uppgiften att förklara kontexten för läsaren genom att skriva en sorts reportage kring olika saker.

Barnmorskan Edwina skriver brev till sin syster och berättar om sin makalösa möjlighet att äntligen få ordning på sin ekonomi och Kittys storasyster Venetia skriver till en väninna om sina framsteg vad gäller att snärja konstnären hon förälskat sig i.

Deras historier går i och kompletterar varandra även om jag är måttligt förtjust i härvan som barnmorskan och flera andra, delvis ovetande, är intrasslade i. Den är så pass extrem att trovärdigheten går förlorad. Ibland går det också väl fort för konservativa personer att ta till sig åsikter som var mycket kontroversiella för åttio år sedan, men det här är feelgood, om än med viss svärta och ond bråd död – det är ju ändå andra världskriget som pågår – och det är på det stora hela utveckling som är upplyftande och stärkande för de inblandade.

Själv hade jag gärna sett ännu mer av kören och sjungandet men det är ju för att jag själv är korist. Här är kören visserligen till för musicerandet men repetitionerna blir också mycket viktiga tillfällen att mötas och att möta sina egna och andras känslor under en svår tid. Och på liknande sätt tror jag att det är för de flesta körsångare – kören fyller funktioner långt bortom det musikaliska samarbetet.