Recension

: Sakerna vi aldrig sa
Sakerna vi aldrig sa Marc Levy
2022
Sekwa förlag
6/10

Lätt och luftig som maräng

Utgiven 2022
ISBN 9789189157422
Sidor 371
Orginaltitel Toutes ces choses qu'on ne s'est pas dites
Översättare Evelina Steneby
Först utgiven 2008

Om författaren

Marc Levy föddes 1961 i Boulogne-Billancourt i Frankrike, men är numera bosatt i New York. Hans romaner finns översatta till många språk, och har också filmatiserats. På svenska finns bland annat Om det ändå vore sant (2001), PS från Paris (2019) och Någon som du (2020).

Sök efter boken

Marc Levy är en bästsäljande fransk författare som sedan många år är bosatt i New York, vilket litterärt tar sig uttryck i att han pendlar mellan Paris och New York, ofta inom en och samma berättelse. Hans senaste bok på svenska, Sakerna vi aldrig sa (2022), överraskar i positiv bemärkelse. Jag serveras inte riktigt den sedvanliga standardvarianten av feelgoodhistoria, som jag förväntat mig.

Året är 2008 och platsen New York. Julia Walsh provar bröllopsklänningar med röda prislappar tillsammans med sin bäste (och ende?) vän Stanley. Bröllopet är nära förestående, men hon har varit alltför uppslukad av sitt arbete som animatör för att ägna sin utstyrsel någon uppmärksamhet. Fästmannen blir i romanen inte mer än en skuggfigur, medan bäste vännen känns som en mer utmejslad karaktär.

Det är lite av Amelie ur filmen Amelie från Montmartre över Julia, även utseendemässigt föreställer jag mig. En lätt förvirrad konstnärstyp, hopplöst opraktiskt lagd, som delvis lever i sin egen fantasivärld, där hon samtalar med sina animerade skapelser.

Mitt uppe i klänningsbestyren blir de avbrutna av ett oväntat mobilsamtal från Julias pappas sekreterare, som meddelar att fadern avlidit och kommer att begravas samma dag som bröllopet är tänkt att firas. På sistone har dottern oroat sig för att han skulle missa hennes stora dag, vilket nu också besannats.

Relationen dem emellan har genom åren varit allt annat än okomplicerad. Anthony Walsh har varit en frånvarande pappa, ständigt på resande fot i affärer. En svikare i dotterns ögon.

När ett otympligt paket levereras till Julias adress och visar sig innehålla en slags vaxstaty av hennes far i naturlig storlek, tror hon först att det rör sig om ett illasinnat skämt. Det visar sig emellertid att pappan varit delägare i ett företag som utvecklar människoliknande robotar. De kan – som i detta fall – användas för att ge efterlevande ytterligare några dagars samvaro med en avliden. Roboten har fått tillgång till Anthonys minne och hjärnbark.

Julia får en knapp vecka på sig att kräva svar på obesvarade frågor och försonas med ett sårigt förflutet. Far och dotter ges möjlighet att säga ”sakerna vi aldrig sa”, innan batterierna tar slut. Hektiska dagar följer, då de reser kors och tvärs över jordklotet (Montreal, Paris, Berlin) samtidigt som de i tankarna förflyttar sig bakåt i tiden, till det tidiga 1990-talet.

Pappan försöker lägga saker och ting till rätta, även om dottern har svårt att inse att det är det han håller på med. Bland annat hjälper han henne att spåra upp sin ungdomskärlek, som hon trott förolyckats av en mina i Kabul.

Betyget för inslaget av charm i den här romanen blir högt; den är lika lätt och luftig som maräng. Man konsumerar den med nöje, men behållningen är inte särskilt bestående. När det kommer till trovärdighet blir omdömet sämre. Partiet om pappa-roboten i vax är väl fantasifullt och det märks att boken har fjorton år på nacken. Men detta är inte något som stör mig nämnvärt; greppet är tvärtom oväntat och roligt.

Romanen är både lite sagoaktig, underhållande och lätt absurd. Slumpen spelar stor roll för karaktärernas öden. Författaren lotsar läsaren med säker, men samtidigt lätt hand. Texten består närapå uteslutande av spänstiga dialoger. En hugad regissör har praktiskt taget ett färdigt filmmanus till sitt förfogande. När jag tänker på saken, så känns det faktiskt lite grann som att läsa ett filmmanus och jag blir nyfiken på huruvida hans andra böcker har filmats.

I mitt tycke hamnar den tämligen sentimentala kärlekshistorien med rätta i skymundan för den intressantare relationen mellan en far och hans dotter. Det känns trösterikt att de så småningom hittar tillbaka till varandra, även om den ena parten antas vara död.

Ingrid Löfgren

Publicerad: 2022-08-19 00:00 / Uppdaterad: 2022-08-17 07:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8853

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?