I den förra romanen Dagboken jag aldrig skrev fick vår huvudperson ett uppdrag av sin tjugotvååriga dotter att föra dagbok i ett år. En dagbok som skulle berätta om hur det är att vara medelålders och som dottern dessutom glatt meddelar att hon sedan tänker lägga rabarber på. Det som var bokens behållning var hur ingående den beskrev klimakteriets vedermödor, något som hittills inte fått ta så stor plats i litteraturen. Det var befriande att en kvinna på femtio dessutom fick ta plats och vara attraktiv.

Nu kommer uppföljaren och huvudpersonen har bestämt sig för att faktiskt skriva dagbok på riktigt. Denna gång för sin egen skull. Det är i början av året och hon har ett behov av att strukturera sitt liv samt faktiskt formulera några utmaningar. Såsom att öva sig på att vara mormor ute bland folk, lära sig måla, microblada sina ögonbryn och sjunga solo på kören. Men den största utmaningen är att komma underfund med varför hon och hennes syster är så olika och inte kan hålla sams.

Att systrarnas mamma drabbas av en stroke gör inte relationen mindre komplicerad. Jobbet som överläkare på Sahlgrenska puttrar iallafall på. Nu är inte den unga, alltför snygga AT-läkaren och tillika Jonas Hassen Khemiri-kopian kvar. Han som i förra boken raggade på vår huvudperson. Däremot har hennes sambo, och blivande make, Rikard fått en ny kollega i ambulansen. En tjugo år yngre hälsingestinta som strålar av naturlig skönhet. Rikard citerar kollegan titt som tätt och verkar djupt imponerad.

Boken är skriven i dagboksform och det bjuder in till en lite pladdrig ton. Det har jag ingenting emot utan kan snarare tilltalas av det lättsamma tilltalet utan filter. Det som däremot är problematiskt är att jag inte får tänka själv. Precis allting skrivs ut och förklaras. Det gör att jag får svårt att göra texten till min. Hela tiden står den där för sig själv utan att förvåna eller förskräcka. Jag räknar ut alla tvister långt i förväg, men hoppas, hoppas att jag ska ha fel. Fast det har jag inte.

Kampen om hur en ska hantera en knepig syster är stark, om än övertydlig. Jag hade önskat att det var mer avskalat och sårigt beskrivet. Nu blir det aningen självgott och präktigt. Fast samtidigt är det kanske så det skildras i en dagbok? Där utgår en från sig själv och behöver inte censurera någonting. Men då är det samtidigt inte tänkt att läsas av en publik.

En ska dock alltid avrunda med något fint och bra. Jag tycker mycket om alla referenser till livets goda. Glass i stora lass, smaskiga ostar, läckra middagar och delikata viner ger berättelsen en gyllene kant. Jag vill dessutom hela tiden läsa vidare och jag känner för Annika, som jag slutligen får veta att hon heter. Men jag tror inte att vi skulle ha blivit vänner. Jag skulle ha retat mig på hennes bekräftelsebehov och hur hon inte riktigt kan läsa av situationer och hon skulle säkert ha uppfattat mig som dryg och kylig.

Dagboksserien saluförs som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg. Det puttrar av göteborgshumor där igenkänning och fniss bubblar som sockerdricka.