Idag fick jag en dagbok av min dotter.
”Jag vill att du skriver i den varenda dag.”
Vi fikar. Det gör vi ofta och hon är precis lika ljuvlig som alltid. Snäll, vacker, omtänksam och den finaste dotter man kan tänka sig. Eller vem försöker jag lura? Bakom det vackra ansiktet med perfekt microbladade ögonbryn och blonda lockar lurar en skarp hjärna som just ställt ett nästan omöjligt krav. På mig.

Så här börjar Dagboken jag aldrig skrev. Huvudpersonen (som jag faktiskt inte vet vad hon heter, osäker på om det ens nämns i boken) ska fylla femtio och hennes tjugotvååriga dotter vill att hon i dagboken under ett år ska skriva om sitt liv och hur det är att vara medelålders. Dotterns tanke är alltså att hennes mamma ska nedteckna det hon upplever och tänker till sitt barn. Ett enligt mig ganska gränslöst och egoistiskt beteende.

Vår huvudperson funderar kring om hon ens vill dela med sig av sina innersta tankar till sin dotter? Vad kan och vill en skriva i en dagbok som ens dotter sedan ska lägga beslag på? Blotta tanken får mig att rysa av obehag. Det är väl den biten av boken som jag har svårt att smälta. Det känns både krystat och skruvat. När inte bokens jag klurar på dagboken så jobbar hon som chefsläkare på Sahlgrenska i Göteborg. Det är där hon blir handledare åt en tjugo år yngre AT-läkare som ser ut som Jonas Hassen Khemiri, dvs snyggare än snygg. Att ynglingen dessutom börjar flirta med sin chef gör henne både smickrad och lite sugen. Dock är hon redan sambo med Rikard som jobbar som ambulansförare på samma sjukhus. Men ibland, särskilt efter ett par polkashots, glömmer hon bort det lite grand.

Det här är i hög grad en roman om relationer. Huvudpersonen funderar mycket på det. Det är rätt knepigt att komma underfund med sambons sjuttonåring. En uppstudsig spoling som mest verkar vilja bli försörjd av sin far. Men detta är väl en ljum vind om en jämför med det förhållande hon har till sin mor och syster. Där kan vi snacka infektioner och oläkta sår.

Men kanske det allra viktigaste den här romanen gör är att den lyfter fram klimakteriet. Bokens jag drabbas av det med stor kraft under historiens gång. Det är vråljobbiga vallningar, nattsvettningar, snustorra slemhinnor och en del nedstämdhet. Klimakteriet (eller övergångsåldern som det även lite ocharmigt kallas) är något som de flesta kvinnor i hela världen måste ta sig igenom. Vi har liksom inte så mycket val. Men ändå får den delen av livet alldeles för lite plats i litteraturen. Ja, inte bara där utan i kulturen, medierna och faktiskt i själva livet. Visst kan jag och mina väninnor snacka om vi är där eller inte, men det är i mer slutna sällskap. Så även om det verkar smärtsamt känns det viktigt och lite fnissigt att läsa att bokens jag tvingas bära omkring med en magnumtub med glidmedel i handväskan för att lindra obehaget i ”hugget”.

Summa summarum så är Dagboken jag aldrig skrev en bok som framkallar fniss och igenkänning samman med ångest. Den lanseras som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg, och det är väl rätt väl beskrivet även om jag tycker att Bridget Jones är vassare och mer närvarande. Men det är något väldigt härligt med att en medelålders kvinna får breda ut sig med tankar, åsikter och nojor i en roman. Språket är kryddigt och lite pladdrigt. Det är direkt, igenkännande och skratten blandas, som livet ju gör, med ångest, grubbel och klimakteriebesvär.