Carina Burmans åttonde roman har en något avskräckande titel. Baksidestexten är också lite läskig: ”Kärleksroman är en modern sedesskildring från rockmusikens, dataspelens och deckarnas tidevarv.” Den som författade baksidan borde verkligen ha läst boken först. För Kärleksroman handlar varken om rock, spel eller deckare utan om människor i olika skeden av medelåldern som tampas med Kärleken med stort K.

Romanen tar sitt avstamp i Rotaryklubben i Visby. Björn, rektor på en gymnasieskola och något av en enstöring, hälsar tre nya medlemmar från fastlandet välkomna. Det är Frida, en arkeolog som flyttat till ön med sin familj, Louise, läkare och gift med en äkta gute som vill bo på hemön och Gurli, en frispråkig konstnär. De fyra karaktärerna är romanens huvudpersoner och man får växelvis ta del av historien genom alla fyras ögon. Björn, Frida, Louise och Gurli har egentligen inte särskilt mycket gemensamt, men från den dagen då de möts på Rotaryklubben vävs deras liv samman.

Vävs och vävs, snarare trasslas. Frida blir blixförälskad i Lousies man, men innan de hinner inleda ett förhållande ligger Lousie med Fridas man. Gurli å andra sidan blir förälskad i och avvisad av Lousie, men tröstar sig med Björn som också visar sig vara Lousie mans okända morbror. Trassel snarare än väv alltså. Relationer och de vardagsproblemen som kommer med dem, utomäktenskapliga äventyr, karriärshets, småbarnsstress och medelåldersångest. Ganska så uttjatade ämnen, vi har läst om dem och sett dem förr och det kan bli rätt så tråkigt.

Men i Kärleksroman lyckas Burman komma undan det där tråkiga. För istället för att vältra sig i sin medelåldersangst hittar de fyra karaktärerna sina olika vägar ut. De fastnar inte i sina klaustrofobiska livskriser. De säger till läsaren att det är okej att bryta sig loss, att det är okej att lämna sin partner ”bara för att” man har blivit kär i någon annan, att det är okej att välja bort tvåsamhet för att man älskar sig själv och den tiden man får spendera ensam. Titeln leker lite med läsaren och ifrågasätter det som de flesta anser vara den ”riktiga” kärlekshistorien – äktenskapet och dess för-alltid-ideal. För trots att den här boken handlar om uppbrott, otrohet, likgiltighet och skilsmässor, är den lika mycket en kärleksroman för det.

Det som gör att Kärleksroman inte håller måttet är språket. Det är ofta lite väl barockt i förhållande till det skildrade och många metaforer känns pinsamt framkrystade: ”likt den ondsinte Voldemort splittrar jag familjer med min trollstav.” Det här får en att stanna upp och med en plågad min i ansiktet och undra vad fasen det är författaren håller på med egentligen. Och det är synd, för det stjäl uppmärksamheten från bokens egentliga mening – budskapet. Budskapet om att kärleken till en person inte kan vara perfekt och kanske inte ens evig, men att det kanske inte gör så mycket.