Frida glömmer skicka blommor till sin mamma på mors dag och missar hennes samtal när hon ringer. Nästa dag är mamman död.

I Berätta aldrig det här berättar Frida Boisen, journalist, föreläsare, programledare och författare, om det hon lovade sin pappa att aldrig berätta för någon: sanningen bakom hennes mammas död. I klipp från barndomen, varvat med avsnitt från hur hennes liv efter mammans död fortsätter in i framtiden, pusslar Boisen ihop en bild av sin relation till en mamma som på samma gång var den bästa mamman i världen men som också gjorde sitt bästa för att sticka in knivar i sin dotter, var helst hon kom åt.

Jag förstår vad den här boken vill, budskapet är tydligt: det är livsviktigt att prata om självmord, att våga möta den som mår dåligt. Budskapet når dock inte in i mig på det sätt som jag anar att författaren önskar.

Det finns en pågående debatt om berättande kontra gestaltande, och även om jag brukar argumentera för att berättandet har en viktig plats i litteraturen, är jag benägen att tycka att det i Boisens bok sker på fel sätt. Jag får följa med tätt intill bokens Frida, i hennes lycka och sorg, hennes tankar och funderingar. Många gånger känner jag mig dock dumförklarad, och Boisens sätt att närma sig stora insikter är omringade av ett effektsökeri som känns klumpigt och tar udden av det hon vill säga. Jag förvånas över att någon som borde vara så pass drillad i att skriva, ändå inte lyckas göra det med mer finess.

Det finns trots allt saker som bränner till, som får boken att kännas angelägen och värd att läsa. I bilderna från Boisens uppväxt finns inte samma tendens till att vilja sammanfatta och förklara; här får händelserna stå för sig själva. Jag försvinner in i beskrivningarna om hur Frida slits mellan sin pappa, som sviker om och om igen, och sin mamma som blir allt mer bitter och världsfrånvänd. Vad som växer fram mellan Frida och mamman är en komplicerad relation, som både skrämmer och fascinerar – troligen för att den, till skillnad från mycket annat i texten, tillåts vara komplex och är skildrad på ett sätt som känns ärligt och äkta.