Ralph Waldo Emerson är en av USA:s mer namnkunniga filosofer. Han var under 1800-talet en av centralgestalterna inom den transcendentalistiska rörelsen. I den här boken samlas ett antal av Emersons viktigare essäer, varav flera kom att bli stilbildande för den transcendentalistiska rörelsen. De tar upp en rad olika teman – essäerna har titlar som ”Självförtröstan”, ”Poeten”, ”Samhälle och ensamhet” eller ”Transcendentalisten”, utöver då titelessäen ”Naturen”. Idéhistoriskt är de här essäerna utan tvekan viktiga.

Flera av dem finns dock sedan tidigare översatta till svenska, och flera av dem finns dessutom översatta flera gånger om. Så frågan är varför det år 2020 behövs en nyöversättning av Emersons essäer? Filosofiskt argumenterade Emerson och den transcendentalistiska rörelsen för den mänskliga naturens essentiella godhet. Människan förstörs dock av samhället, föreställde man sig. Transcendentalismen förespråkade därför individualism och individens frihet, och – förstås – att leva självförsörjande. Emersons minst lika kända vän Henry David Thoreau ville ju leva ”skogsliv” i harmoni med naturen (men, påstås det, förlitade sig även i vuxen ålder på att hans mamma kom och tog hand om hans tvätt).

Förlaget beskriver Emerson som ”grundare av den amerikanska religionen”. Mycket av essäernas filosofi känns också väldigt amerikansk i sin misstro mot allt vad samhälle heter, och i sitt förespråkande av borgerlig frihet (liksom ointresset för att bry sig om de faktiska, materiella möjligheterna att uppnå frihet för de allra flesta människor). Det kommer förstås locka somliga moderna läsare mer än andra. Vad värre är, så känns essäerna inte så lite färgade just av sin tid, 1800-talet. Möjligheterna att exempelvis få tag på mark att leva självförsörjande på ser inte riktigt likadana ut idag som för 200 år sedan…

Själv har jag därför svårt att bli särskilt djupt engagerad av de flesta av bokens essäer – många av dem känns helt enkelt inte särskilt relevanta för vad i alla fall jag uppfattar som de avgörande frågorna för vår samtid. Att många av dem dessutom är ganska vindlande filosofiska betraktelser som inte alltid känns särskilt fokuserade, gör i alla fall inte mig mer positivt inställd.

Det sagt, så finns det många vackra formuleringar och stycken i flera av essäerna, som åtminstone lyser upp den fortsatta läsningen. Så för den som gillar långsamma filosofiska vandringar på slingrande små stigar kan Emerson vara värd att ta sig an.